Whiz skejtar till jobbet

Innan jag började med roller derby hade jag aldrig åkt inomhus, däremot åkte jag i mitten av 90-talet en hel del på cykelbanorna i Malmö. Sedan dess har det blivit glest mellan gångerna tyvärr. Men nu har jag fått tillbaka suget på utomhusåk och köpte därför billiga hjul för detta ändamål. I onsdags morse bestämde jag mig för att smida medan järnet är varmt, det vill säga passa på innan frosten. Så jag tog helt sonika på mig skridskorna och åkte till jobbet. Jag bor i Kålltorp och jobbar i Partille. I princip hela sträckan består av fin cykelbana, vilket gjorde att jag vågade ge mig ut på detta äventyr.

Här kommer en Q&A om min åktur.

Var det jobbigt?

Nej inte alls. Det var verkligen inte ansträngande, vare sig för konditionen eller för benen. Jag går och cyklar samma sträcka och båda dessa färdmedel är helt klart mer ansträngande. Kanske är det för att de kör så hårt med oss rookies på träningarna att sju kilometer i maklig takt känns som rena semestern i jämförelse!

Hur klarar man löv, grus och annan skit på vägarna?

Först och främst måste man ha mjuka hjul, det vill säga hjulen ska helst ha en durometer på 80a eller lägre. Det tar bort mycket av friktionen. Vad som däremot är jobbigt oavsett hjultyp är ojämn, lappad asfalt. Kör man på en sån skarv i hyfsat hög fart är sannolikheten stor att det slutar med en rumpduns. Likadant med små pinnar, de kan få en att tappa balansen. Brunnslocken sicksackade jag förbi, för att undvika problem.

Vilket underlag är bäst att åka på?

Nylagd, nystädad asfalt. Det är en fantastisk känsla. Slät gatusten och skrovlig asfalt funkar också, men det känns skakigt i benen.

Hur fasen gör man i nedförsbackarna?

Att åka utför är helt klart det läskigaste momentet. Rullskridskor kan få en flack backe att kännas som ett stup. För backar med måttlig lutning gäller det att köra plogstopp hela vägen och pressa som en galning, man kommer ändå att rulla fortare än vad man vill.

Branta backar går jag oftast ner för, dvs jag ställer mig på tvären och tar små små steg nedför backen med skridskorna, likt hur man gör när man tar sig upp för en backe med slalomskidor. Det går också att försiktigt köra slalom kors och tvärs över backen, men det kräver koncentration och bra teknik.

Glodde inte folk som galningar när du kom körandes?

Möjligen, men dels var jag upptagen med att hålla koll på vägen och dels märker jag knappt av sånt i vanliga fall heller. Jag är väldigt bra på att stänga ute omgivningen vid behov. Enda gången det kändes lite skämmigt var när jag ”gick” ner för en brant backe med mina skates och mötte de två stavgående damerna som jag ser varje morgon när jag cyklar. Det fick nog sig ett gott skratt. Å andra sidan ser stavgång rätt roligt ut också.
Sen var det väl lite jobbigt när jag panikramlade vid köpgatan i Sävedalen. Plötsligt var det en brant backe med en tvär sväng längst ner, ett jobbigt scenario när man åker rullskridskor, och jag liksom föll ner till marken på ren automatik!

Tog det lång tid?
Lite längre än vad jag trodde faktiskt. 7 kilometer tog 45 minuter. Att gå samma sträcka tar 65 minuter och cykla 25. Så någonstans i mitten helt enkelt. Hade nog kunnat åka lite fortare, plus att jag tog bilder vilket saktade ner mig förstås.

/Whiz Tailor