Det här med goda intentioner. Jag tänkte verkligen skriva om bootcampet (heh) men det blev inget med det. Det blev träning och EROC och mer jobb. EROC var fantastiskt, jag bilade ner med Dude Law, All in och Final Cuntdown. Det var första EROC för mig och jag har gått på föreläsningar, träffat både trevliga och intressanta människor samt närt gamla (Stefanie Mainey) och nya (Dr No no) derbycrushes. Dr No nos föreläsning kring ligastruktur och medlemsdeltagande baserades på en sociologisk grund och eftersom jag är akademiker i själen fullkomligt älskar jag när man akademifierar derby. I synnerhet med sociologi eftersom det var ett av mina favoritämnen under utbildningen. Berlin flöt på fint, vi gick på seminarier, åt mat och drack drinkar och lyssnade på mer föreläsningar. Energin med alla derbyfolks runtomkring en var väldigt intensiv men kul. Och jag har ju en särskild grej med Berlin också, avgudar den staden. Under vistelsen bodde jag inte på hostel med de andra utan bodde med två vänner som bor därnere, vilket i sin tur innebar att jag tog mig runt stan en del på egen hand mellan hostel/hotell/EROC/vänner/etc. Det var lite speciellt att gå runt ensam på gatorna, att hitta runt och orientera sig i kollektivtrafiken och låtsas att man bodde där. Det kändes väldigt fint. Jag måste bo där någon gång.
Imorgon åker GBGRD på föreningshelg. Vi ska bo på hotell och ha fina seminarier kring värdegrund och mål tillsammans med en representant från SISU. Det ska bli så himla kul även om jag får ca fem timmar sömn innan eftersom jag sitter uppe och bloggar istället för att sova. Men vi scrimmade idag och jag känner mig helt hypad. Åh scrimmet. Det var så kul. Särskilt eftersom vi hade NSOs och ett fullt ref crew, vilket förklarar nästa grej då, hrm. Jag hamnade i boxen 5 gånger, förtjänade tyvärr alla fem. En var dock sjukt onödig, glömde tandskyddet i hjälmen, skit på det liksom. Resten var multiplayer och en random forearms. Nåväl, dags för sängen så jag orkar med morgondagen. Ta ta.
Tisdag, träning och den där göttiga känslan. Tisdag, träning och dags för mig att blogga. Det blir liksom bara i ruset efter tisdagsträningarna som jag får ur mig ett inlägg.
Träningen idag var så himla rolig (som vanligt). Inför varje ny grej känner jag typ "hjälp" och efter varje ny grej blir jag så jävla nöjd att jag vågade och att jag klarade det. Idag fick vi träna mer på weaving vilket är svinkul men också dödsläskigt. Det känns verkligen som att det går bättre och bättre för varje träning just nu. Packövningarna känns mindre läskiga för varje gång, och balansen finns där mycket mer nu när någon fastnar i mina hjul. Igår lärde jag mig att göra turn around toe stops (tror jag) när jag var och frirullade, och idag kändes stoppen i pacelinen mycket bättre än tidigare. Nu jäklar ska jag slipa bort konståkningsarmarna också
Idag har jag förutom att träna också sytt nya knäskydds-skydd, denna gång i bävernylon och i rätt storlek. Nu jävlar ska de sitta.
Dessutom har jag ändrat mitt derbynamn. Fitt for fight blir nu Voi Vittu.
Idag när jag åkte hem från träningen var jag både trött och hungrig och "råkade" därför svänga förbi pizzerian och köpa två pizzor på vägen hem.. Perfekt post-träning-mat, tyckte gottegrisen i mig.
Men som tur var så tog den förnuftiga personen i mig över, så när jag kom hem slängde jag istället ihop en sats smoothie istället! Jag tog av det som fanns hemma, och det blev en härlig blandning av antioxidanter, proteiner, kalcium och nyttiga bra fetter
Här kommer recept:
1 st banan
1 st avocado
1 dl blåbär
2 msk oskalade sesamfrön
3 msk jordnötssmör
3 dl sojamjölk
(1msk sojaprotein, med vaniljsmak)
Det blev smaskens och bra mycket nyttigare än pizza, som nästan egentligen bara innehåller kolhydrater o fett!
Alltså känslan efter tisdagsträningen. När en först stressar hem från jobbet, är sur och jäktad, i panik syr till ett par knäskydds-skydd, äter mat, packar väskan, på med träningskläder, funderar på om en ska våga ha sitt nya scrim-linne på eller inte, går till mötesplatsen, åker bilen, byter om, på med skates, ut på banan, tränar i 2 timmar. Känslan efter det. De kallar det lycka.
Innan var jag sur och stressad, kände mig nästan kvävd av alla måsten i min tillvaro. Efteråt älskar jag hela världen (nästan), känner mig helt lugn och längtar till nästa träning.
Känner en sån jävla kärlek till sporten, det känns som att jag hittat rätt. En träningsform som passar mig, som utmanar mig och som får mig att våga och vilja mer för varje gång. Just nu känns det nästan lite som den här:
Som att jag är Jennifer Grey, och Roller Derby är Patrik Swayze och att jag står där på scenen och funderar på om jag ska hoppa när Roller Derby-Swayze ba dansar fram till scenkanten med hela packet bakom sig. Och jag gör det. Jag hoppar. Rätt in i finaste sporten.
Kärlek.
/en mycket glad och tramsig fitt-fighter. (sa jag att jag är hög på endorfiner?)
Ok. Nu har jag varit fresh meat i 2,5 veckor och jag är helt död. Inte själsligen - långt ifrån - men kroppsligen. Vi har tränat två gånger i veckan, i söndags var freshie-träningen tre timmar lång och även om det var sjukt kul så var det också dödsjobbigt. Idag var det dags för gemensam träning med den avancerade gruppen i två timmar och mina ben hade liksom ingen kraft. Helt stumt. Varje gång jag skulle resa mig upp efter ett knä-fall var en kamp. Om någon hade dragit mig upp varje gång hade jag varit den personen förevigt trogen. Nu gjorde ingen det, förutom jag själv, så nu får jag vara mig själv förevigt trogen.
Innan jag började som rookie så minns jag att träningsgruppen sa att vi kommer att ha ont i kroppen den första tiden. Jovars tänkte jag och fick för mig att jag var i bra form. Jag var inte i bra form. Men jag kan bli.
Träningarna är asroliga även om de gemensamma träningarna med ungefär 50 personer på tracken är lite av en nära-döden-upplevelse för mig som är rädd för att krocka. Kvällens träning var ett helvete pga min kraftlösa kropp, men samtidigt finfin tack vare Obi som ledde träningen och alla fina åkare som gör mig pepp. Plus att jag lärde mig att göra t-stopp med ena benet och att jag älskar mina nya toestops (Gumballs) och mitt nya tandskydd som jag nästan glömde att ta ut för att det inte känns så mycket.
Det var visst inte många av dem som
var i god form i min kropp. Satan vad jag har träningsvärk sen
premiärträningen i tisdags. (Tack särskilt för trapp-hoppen) Igår
var det okej, lite stelt men jag kunde ändå göra basala saker som
att resa mig upp, böja på benen och gå. I natt gjorde det ont att
ligga i sängen för musklerna var så ömma, och idag har jag gått
runt som att jag inte hade några leder alls.
Men det var så sjukt kul i tisdags och
jag längtar tills nästa träning, för jag vill lära mig mer och
bli starkare och lära känna alla tuffa brudar i laget och
bara åka åka åka.(Kan det snälla sluta regna i Gbg så att jag kan uterulla? Please.)
Förra sommaren var jag för första
gången på ett bout i Stockholm. Jag hade ingen aning om vad Roller
Derby var för något då (hade inte sett Whip it ännu då), utan jag
följde med en kompis som sa att det var tufft att kolla på. När jag kom
in i hallen kändes det som att jag klev rätt in i en utopi.
Stämningen, publiken, spelarna, sporten. Jag var fast. Dagen efter
pratade jag inte om annat.
Nu i somras var jag i New York och
lyckades pricka in så att jag var där just när Gotham Girls spelade, så jag fick se Manhattan Mayhem möta Brooklyn Bombshells i ett bout. Det
var helt jävla fantastiskt och jag blev helt övertygad om att jag
bara måste börja med Roller Derby själv.
Sagt och gjort. Nu i augusti när jag hade flyttat
ner till Göteborg gick jag på Try Out, och nu är jag själv
rookie.(Om än en mycket öm rookie just nu)
Efter en rolig, peppad och svettig träning i Obnoxious Lis regi sitter jag här med huvudet fullt av funderingar:
Hur länge orkar man träna med skydd som måste tejpas ihop, innan det är dags att köpa nya?
Gör ankelvikterna någon skillnad? Jag har inte märkt någon stor skillnad under det halvår jag tränat med dem. Måste en kanske använda tyngre än 500 gram per fot? Är deras nuvarande syfte bara att värma mina frusna leder?
Är det äckligt att aldrig ha rengjort sitt tandskydd?
Varför faller stoppningen i pannan på hjälmen sönder? Är svett frätande eller är det på grund av den enorma slitningen som uppstår när jag skallar folk?
Största funderingen av alla: som efterträningssnacks ikväll, blir det mandelmassa direkt ur korven?
Åhåh, igårkväll fick vi lite av en
mersmak för hur det faktiskt går till när derby utövas. Sådär nästan på riktigt! Sista övningen skvallrade nämligen lite om hur
spelet funkar och en inser plötsligt att det är detta en faktiskt
tränar för. Förbannat kul, om jag får säga det själv. Och,
återigen inser en hur pass mycket samarbete hela grejen kräver. Styrka! Stabilitet. Snabbhet. Smidighet!
Typ allt på S, och mer
därtill.
På tal om särlek. Nu på lördag, 19
maj kl 15-22 gör fina föreningen ett gästspel på Flunsanfestival
2012 i Göteborg. Enligt hörsägen är det landets hittills enda
festival med enbart kvinnliga artister. Hur snajsigt låter inte det?
Gothenburg Roller Derby är självklart på plats för att
demonstrera lite hur sporten går till, peppa publiken sådär
allmänt samt låta den nyfikne provåka några varv.
Efter träning går man (jag!) alltid igenom vad som kunde ha gjorts bättre, vad som kändes snäppet göttigare än senaste försöket, hur man egentligen kopplar bort fladdrande armar, osv. Man ältar nå så fruktansvärt mycket, ofta precis innan John Blund ämnar dyka upp. Det är fint men väldigt krävande. Speciellt när man förväntas pallra sig ur sängen någorlunda tidigt morgonen därpå.
Efter gårdagens träning enades många över hur rolig den var. Mmm. Det börjar bli lite tröttsamt att skriva (och läsa?) det efter vareviga träning, men vad ska en göra, när det är så roligt? Vi freshies fick testa många nya övningar med mycket fokus på samarbete. Även gjordes försök till starter. Att få till en bra springstart är, mig veterligen, betydligt svårare än det ser ut. Det krävs att åkaren litar på att toe-stop:en inte ger upp och rullar iväg mitt i allt. Har invigt mina nya gumballs, den korta varianten, och gillar dem mycket, trots att de hoppade ur gängorna hela två ggr under söndagsrullet (beror nog mer på det mänskliga felandet, än konstruktionen). De toe-stops som tillkommer rookie-paketet, vanligtvis Riedells R3:or, är inget att ha. Många hävdar att gumballs är att föredra:
Men. På tal om allt det roliga. Som Slayla K så vackert och träffande utbrast en gång: jag hoppas att hon förstår vad hon har gjort! och syftade på Drew Barrymore. We all do. Därför. En kort 'hyllning' till Drew:
