Träning plus scrimmage

Gick till träningen idag insvept i tigerbalsam och voltaren, stel överallt men med höga förväntningar och en pirrande mage (nervös var bara förnamnet). Träningen var rolig men jobbig, svetten rann efter endast uppvärmningen. Min favoritövning var när vi åkte i en paceline, sedan skulle de som var längst bak mötas framför pacelinen, en agerade blocker, en jammer och så skulle man "ta ut" jammern på valfritt sätt; hits, positional, leaning etc etc. En variation på den var att man fick weava igenom pacelinen och möta jammern lite tidigare och/ eller använda de andra personerna i pacelinen och knuffa in dem i jammern. Poängen med övningen var att träna timing. Sjukt roligt. Jag är väldigt förtjust i att dra runt folk. Kände mig dock rätt mörbultad efter bara träningen, fick en hjälm i ansiktet, ramlade ett par gånger på höfterna och samt slog i knogen så; öm, svettig men glad.

Efter träningen avslutade vi med scrimmage. Åh, nerverna. Jag var i vita laget och växlade mellan olika blockerpositioner i jamen. Oj, allting hände så fort, det var intensivt och det tog ett tag innan huvudet hängde med ens minsta lilla eftersom allt hände på en gång. Lyckades ta mig igenom båda halvlekarna utan någon penalty, men eftersom vi bara hade två domare på plats (som var grymma dock!) som hade koll så gjorde man säkert lite småsaker ändå som man inte hade kommit undan med i boutsammanhang. Hursom, det var väldigt roligt och jag försöker att inte vara självkritisk eftersom det var första gången och jag vet ju att man lär sig men det jag vill arbeta på är att hålla innerlinjen bättre (istället för att hoppa omkring lite här och var), lyssna ordentligt på lagkamraterna (och inte bli distraherad) samt hålla mig uppe efter hits (istället för att gå all in med en och ramla på kuppen).

Känns jättekonstigt att det har gått åtta månader och plötsligt är jag "här". Jag får scrimma. Det är ju det här som är Roller Derby. Allting jag har gjort fram tills nu har ju varit en förberedelse. Tror att det var först idag det sjönk in ordentligt. Inte när jag fick resultatet från MS-testet, inte när jag var på första avancerade träningen - utan idag. När man satt där på bänken och tittade på jamen och väntade på att veta om man skulle in i nästa och som vad, det var bara så jefla awesome.