Ode till buttpadding

Whiz skriver att hon försökte komma tillbaka till banan så fort som möjligt efter hennes läppskada för att inte fortsätta vara rädd och jag absolut kan relatera. Efter jag skadade svanskotan/ ryggen var jag livrädd för att ramla, inte rulla per se, utan att ramla. Men eftersom roller derby (tvärtemot vad folk verkar tro) inte är en dans på rosor så involverar det en hel del ramlande. Att åka runt med en klump i halsen fungerar inte. Man kan inte prestera, man skyr kontakt och håller sig för försiktig för att göra framsteg. Vilket egentligen är största skälet till varför jag åker runt med mitt rump/svanskoteskydd. För när jag har det är jag inte rädd. Alls. Jag kastar mig in i tacklingar och ramlar på ryggen och är *trygg* i åkandet. Vilket är rätt ironiskt med tanke på alla andra skador man 'kan' förvärva, det finns ju trots allt en mysig uppsjö av skador, allt från brutna fingrar till brutna anklar. Men kontexten trogen är mitt psyke mer rädd för saker som det vet hur det känns än saker som möjligtvis, olyckligtvis och förhoppningsvis inte, kan hända. Vilket innebär att jag på träningarna visserligen åker runt med lagets blötaste träningsbrallor (hallå rumpskyddsrelaterad rövsvett) men annars är *glad_derbytjej84*.