Sidor

söndag 29 december 2013

The end of days

FMC har varit död väldigt länge nu, dels pga av att jag personligen inte haft tid och att det inte funnits intresse inom föreningen hos andra skribenter. Sedan starten har det tillkommit nya skribenter och andra har kommit och gått och jag beslutade mig helt enkelt till slut för att begrava henne. Det har varit otroligt roligt med bloggen och med roller derby generellt sett och tack alla som läst här genom åren!
/OWA

fredag 28 juni 2013

Oslo igen!

Vi fick ju äran att spela mot Oslo i deras första hemmabout, nu i april. Här medverkar de i en mycket tuff video! Heja Tigerstaden!






onsdag 26 juni 2013

SM närmar sig!


Hur stolta är inte vi i Gothenburg Roller Derby att vara arrangörsförening åt Roller Derby-SM som kommer gå av stapeln i Halmstad om en och en halv vecka?!

Kolla in Facebooksidan här och titta på en fräck trailer här!

söndag 16 juni 2013

Bootcamp med armén.


Hela helgen har vi haft lyxen att ha The Royal Army hos oss, med Fisty som gästcoach från Malmö.

Vi har tränat och scrimmat två dagar i rad, men även hunnit träna 
speedskating och innebandy (på quads) plus lite MMA (utan quads). 

Som tur är har vi även umgåtts, ätit mat och druckit öl och haft det alldeles fantastiskt fint. 


onsdag 12 juni 2013

GBGRD hjärtar FFF


Ni har väl inte missat den fenomenala bloggen Fitt For Fight ?

Det är en av GBGRD's absoluta favoritbloggar nämligen, och för ett tag sedan så inledde vi ett samarbete med dem. Vi har därför tryckt upp supertjusiga tygväskor som har Både GBGRD- och FFF-tryck, alltså det bästa av två världar!

Just nu har vi specialerbjudande på dem, så för endast 100kr (+ ev frakt) kan en av dem bli dina!
Men vi har inte så många kvar i lager längre, så skynda dig innan de tar slut!

Beställning sker HÄR (klicka) och självklart finns de vanliga tygkassarna, utan fitt-tryck, även också kvar!


måndag 10 juni 2013

Fuck Cancer

I veckan gör vi i GBGRD en himla bra grej. Vi hänger nämligen på Ung Cancers kontor här i Göteborg och pärlar. Fuck Cancer-armband görs och det är ju så himla bra på många sätt.




Här kan ni läsa mer om just Pärldagarna och verksamheten Ung Cancer.
http://www.ungcancer.se/gor-skillnad/parldagar




fredag 7 juni 2013

Flex i radion!

Vår egen bästa dinosaurie Rollosaurus Flex i radio Halland idag! På bästa vis promotar hon Gbgrd och SM som skall gå av stapeln 6-7 juli i Halmstad:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/204869?programid=4380

Intervjun börjar på 1.43, lyssna och njut.


tisdag 4 juni 2013

West Pride!

Eftersom Gothenburg Roller Derby är ett gött gäng rullade vi i West Prides Regnbågsparad i söndags!
En av mycket få idrottsföreningar som tog ställning för allas lika rättigheter denna soliga söndag.


Fotograf: Mikaela Lindahl.

Aarhus Derby Danes!


Nu är vi hemkomna från helgens äventyr i Danmark!


Snyggaste merch-crewet.


HEJA OSS!
De vann med 181 -108, men nästa gång tar vi revansch!

Fotograf: Punkster Fofa.

fredag 31 maj 2013

Vi drar söderut!

Vårsäsongen 2013 har hittills bestått av bouts mot Luleå, Köpenhamn och Oslo. 
Imorgon wrappar vi upp med att möta Aarhus Derby Danes! 


Finalen på denna eminenta vår blir SM i juli, HELL YES!
Håll er uppdaterade på vår twitter och facebooksida, snart smäller det!

torsdag 30 maj 2013

Bumping, hits och ett första försök till en tackling.


Det här är spännande. Jag har sett fram emot kontaktdelen av sporten. Det här är min grej har jag tänkt. Det kommer att bli så bra. Det är spännande.

Vi övade hits off skates. Stod två och två bredvid varandra och ”hitade”. Med höfter och hela kroppen ungefär, men absolut inte, under några som helst omständigheter, armbågarna. Big no no. Jag har inbillat mig att jag vågar det här. Men helt ärligt, det gör ont. På riktigt. (Okej, inte så farligt men mer än jag förväntade mig) Som att höfterna och axlarna behöver extra vaddering och nacken några extra muskelfästen som håller huvudet på plats. Mitt problem med tacklingarna är antagligen ett litet Napoleonkomplex. För inte förrän i slutet av övningen insåg jag att - herre min get, Freaky Friday klår mig med råge. Hon är hård den kvinnan.

Efter det var det dags för lite bumping. Bumping – att putta lite lätt på varandra med höfterna/rumpan. Det verkade ju inte så svårt, så ut på banan och vid signal, bumpa en person i närheten. Problemet nu var att det var svårt att nå resterande freshisar med höften. Så när, men så långt borta. Efter att ha hakat i varandra med hjulen så lyckades jag iaf några gånger. LYCKAN.

Värre blev det när vi någon träning senare skulle försöka tacklas och få ut varandra från banan. Händerna och armbågarna var överallt, mina iaf, och hjulen hakade i varandra och i något läge så låg jag i en liten lycklig hög mitt på banan. Oavsett hur svårt det är och hur sur jag än är över att jag inte lyckas bättre så är jag så galet glad att jag har hittat det här. Det är så himla rätt för mig.

Men:
Önskar mig massa stabilitet och grymma tacklingskunskaper tills nästa träning som börjar om några timmar. Dags att snöra på sig skatesen.

onsdag 29 maj 2013

Meet the rookies : Cherryfuck



Namn:
Jessica "Cherryfuck" Jones

Bakgrund: Uppväxt i Trollhättan/Vänersborg samt i Dalsland/Mellerud. Har sysslat med lite av varje, bla drivit egen webshop och butik där jag sålde alternativa kläder, skor, hårfärg och accessoarer. Arbetat med att arrangera spelningar och konserter, drivit café samt varit med i ett veganskt cateringföretag som utöver vanliga beställnigar även sålde mat på festivaler varje sommar.
Träning och sport är knappt något jag sysslat med alls innan, förutom fuldans och fickpingis.

 
Jag hittade till Roller derby genom:
 Jag såg, som många andra, filmen Whip It och blev helt frälst, trots att den kanske inte ger en jättebra bild av vad Roller Derby är för något. Bestämde mig då för att skaffa skates och börja rulla. Det tog dock några år innan jag fick tummen ur, och kontaktade GBGRD för att gå på tryout. 

Min favoritdel av roller derby är: Att det är en fysisk sport för och av brudar. Grrrl power-andan, peppen och att det är som att leka och träna samtidigt!

Planer för framtiden: Bli målare

Råd till andra freshies: 
Skaffa bra knäskydd, träna balansövningar hemma, rulla utomhus så mycket du kan mellan träningarna och jämför dig inte med någon annan än dig själv!

tisdag 28 maj 2013

Första boutet – en resa till Oslo


Någon gång under fredagen så meddelade Long Arm of the Law att det fortfarande fanns en plats kvar i bilen för att åka till Oslo och se Oslo vs Luleå. Det var dags. Dags att hänga på och se det där första boutet någonsin live. Efter några timmar i en bil där även Dude Law och She-Lock Holmes ingick i passagerarlistan var vi framme. Som första åskådare på plats kunde She-Lock och jag leta upp de absolut bästa platserna medan domarna var på möte. Även om Suicide seats lockar så var de bästa platserna två-tre rader upp. Vi såg till att ockupera dessa tills folk började trilla in i lokalen.




Några gånger har jag försökt mig på att förstå alla utvisningar som sker under ett bout, de bout jag har följt via datorn vill säga. Men ibland förstår jag inte alls vad folk gör fel. En himla bra grej då är att man har She-Lock Holmes bredvid sig som glatt och lite hetsigt berättar vad som händer. Vem kan skryta om att ha en egen kommentator under ett bout (som även agerade tolk då mina norskakunskaper är totalt, helt och hållet obefintliga)?

Boutet i sig var ju galet ojämnt, men för en first timer var det ändå episkt. Jag har en pappa som kan leva sig in i en hockeymatch eller fotbollsmatch så till den graden att han inte är kontaktbar och ibland nästan trillar ur fåtöljen. För första gången så förstår jag. De där två halvtimmarna på läktarn bara försvann och kroppen levde sitt eget liv. Av okänd anledning lutade jag mig till höger och vänster där på min plats på läktaren. Många ”OJ”, ”Ooooh”, ”Aaaaah” och häftiga inåt andningar tillstod större delen av mitt vokabulär. När jag lärt mig reglerna ordentligt kommer det nog att utvecklas och jag kommer säkert sitta och skrika ”Cutting” precis som She-Lock gör och precis som min pappa skriker ”Iceing” i någon hockeymatch.


I övrigt så förälskade jag mig i Oslos jammer Die Die (jag antar att man måste ha en första Derbycrush också), det verkade som att ingenting i världen kunde stoppa den kvinnan. På vägen hem fick jag en genomgång av domartecken (det finns lite rulldiskovibbar kvar där allt) av våra lagens män Dude Law och Long arm of the law.

Man kan inte säga att det var annat än en fantastisk lördag.  





måndag 20 maj 2013

Roller Derby Athletics - Pump up your jam

Jag hoppade på träningsprogrammet Pump up your jam för ett tag sedan via RDA, vilken egentligen är ett 6 veckor långt träningsprogram. Jag har precis börjat vecka 3 och har lyckats följa alla workouts till punkt och pricka minus ett morgonprogram eftersom två dagar försvann till jobbkonferens den här veckan. So far so good. För det första gillar jag att någon säger åt mig vad jag ska göra istället för att jag ska försöka planera eller motivera mig själv. Varje vecka får man ex antal pass som ska genomföras på särskilt sätt, allt från intervaller, cardio, styrka, plyos etc och sedan får man ett trevligt pimpat dokument där man fyller i hur man lägger upp sin egen vecka. Det finns förklaring, tips och råd, träningsvideos samt Q&As med Booty Quake samt interaktion i en privat FBgrupp. Till skillnad från Insanity (som jag hoppat på och hoppat av tidigare) är detta mer derbyinriktat, vilket är uppskattat och framförallt är inte alla pass superlånga, vilket också är uppskattat nu när jag jobbar heltid ovanpå allt annat (uppsats, föreningsarbete, ha ett liv) till skillnad från innan då jag jobbade deltid och hade tid för mer träning och sovmorgnar (ack vad jag saknar denna ljuva företeelse). Min absoluta hatövning är Chair Squats, de bränner så gott och tränar benen så effin' bra. Jag känner mig piggare i kroppen och lungorna har definitivt tajtat till sig så vi får se hur det känns efter 6 veckor.


söndag 19 maj 2013

Hårt och mjukt – halt och greppigt


Under senaste frirullet rullade jag runt i en halvtimme på det hala parkettgolvet med hjul på en hårdhet av 95A. Det är halt och det glider och är inte särskilt greppigt alls. Men snabbt går det. Det vill säga tills det gick lite för fort och blev lite för halt och jag ramlade på precis samma del av rumpan som förra gången. Ouch.

Sen kom Voi Vittu med greppiga fina 84A hjul. Lite mjukare, liiiiite långsammare och mycket stabilare. Får man låna ska man låna ordentligt. Det blev en timme med de mjuka fina hjulen och ett försök på ”27 varv på 5 minuter”. Resultatet – 23 varv på 5 minuter istället för 20 varv med de hårda hjulen. Framsteg, helt klart. 

Ha-galningen kommer nu fram i mig och det som står allra högst upp på önskelistan är fyra stycken Poison-hjul och fyra stycken hjul som är lite hårdare, 88:0r. Det verkar ju vara den mest populära kombinationen, självfallet vill jag också ha det!

torsdag 9 maj 2013

Jorå...



Förra helgen var det sol i Göteborg och rusiga av lycka planerade vi årets första uterull till idag -då vi är lediga och härliga och bara vill hänga, rulla och ha det gött. Men våren har tagit fart i Göteborg och våren är som våren är, så picknick i slottsskogen blir tyvärr uteslutet. Vi hoppas att det inte läcker in för mycket i parkeringshuset där vi brukar träna i brist på lokal och väder.



lördag 27 april 2013

Förstasidesnyhet!

Gothenburg Roller Derby är i ropet nu vet ni, 
i dagens Göteborgs-Posten finns ett eminent reportage 
från senaste hemmaboutet Chicken Race!

Bild på första sidan!


Långt reportage om oss och om power-cheer i Två Dagar.
 Fint som snus!


Vi har dessutom blivit godkända som WFTDA Apprentice! 



Hurra!


onsdag 24 april 2013

Att hantera en förlust - Don't play the blame game!

Är ingenting som jag har reflekterat överinnan eftersom jag fortfarande inte är inställd på konstant-vinnar-mood. Vilket uppenbarligen är fel (?). Vad jag menar med det är helt enkelt att jag inte har my eyes constantly on the prize eftersom jag fortfarande mest är överexalterad över chansen att få spela: oavsett vinst eller förlust. Laget är fortfarande nytt, vi har tre matcher bakom oss och pressen att vinna till varje pris (vilket jag ändå inte är särskilt förtjust i, vissa "pris" är för dyra) är inte alltid rimlig men helgens förlust har ändå lett till diskussioner inom ligan om mental träning och hur man ska/bör/kan hantera förluster (som i slutändan är oundvikliga). Personligen är jag ett fan av "Always skate like you mean it", ett citat från en av mina all time derbyidoler. Jag misstänker att det är mitt framtida mantra. Det säger ingenting om huruvida man vinner eller inte utan sätter snarare fingret på om man gör sitt bästa eller inte. Tveka inte. Jag tänker att det är derbyvärldens version av "Do. Or do not. There is no try". Jag misstänker också att jag behöver fundera över det här med förlust och hur det är knutet till min personliga uppfattning av mig som spelare snarare än laget. Laget är bäst och står alltid på piedestal i mitt huvud. Det här med att vinna som lag men förlora som individ; att man kan dela på en seger men att så fort något går fel internaliserar man det som ens eget fel - det är en annan femma. Och då har jag ändå suttit i omklädningsrummet ca 400 gånger och sagt: "Vi vinner som ett lag och vi förlorar som ett lag". Det är sant. Och som vanligt är det lättare att säga åt andra än att ta in det själv. Och det finns poänger, Alan Stein skriver:
"Even though losing is not the end of the world, losing should hurt. When you invest an inordinate amount of time, effort, and love into something like the game of basketball, losing should hurt. If it doesn't hurt, then you don't care. And if you don't care, you shouldn't be playing."
Byt bara ut basketball. Försöker fundera på det när jag tittar på filmen från helgen och försöker tänka ut vettiga mål och inriktningar för träningen i framtiden.


We're number two, we're number two!

måndag 22 april 2013

Tigerkärlek.

Blåmärkta och rufsiga med glitter i ögonvrårna är vi nu hemma igen efter besöket i Tigerstaden.

Här syns vi i norsk televisjon:

Behöver definitivt en till helg nu för att vila upp mig efter denna helg. Förutom samkväm med bästa laget,
 trevligt boende, god mat, en rysare till bout och en episk efterfest blev segern kvar i norskornas händer, 
de vann med 253 - 160. Revanschen kommer efterlängtas!


GBGRD är bäst!!

Tack till fotograf Merwin Leonor!

onsdag 17 april 2013

Oslo!


På lördag tar sig Gothenburg Roller Derby till grannlandet i väst och hipcheckar 
norskorna i den vackra huvudstaden!

Premiärbout för Oslo Roller Derby på hemmaplan och redan utsålt!

KOM DIT OCH HEJA OSS TILL SEGER!



söndag 7 april 2013

Fys med Bastard #1

Hej. Mitt namn är Bastard Rüdeberg. Jag är er teknik- och fystränare.

Tanken är att jag ska skriva här med något slags regelbundenhet och ge tips på övningar som kan utföras mellan pass. Dessa övningar kommer antingen vara till nytta för vissa specifika moment inom skridskoåkning, eller för allmän styrka och stabilitet. Att regelbundet utföra dem tills det bränner i musklerna, och att därefter fortsätta ett par tre repetitioner till, att göra ännu ett set osv, kommer dessutom att göra er mentalt tuffare.

Detta är bra för er. Jag lovar.

Dem av er som träffat mig i träningssammanhang känner antagligen till min fäbless för så kallade boxarhäv. Anledningen till att jag kallar dem så var att jag lärde mig dem av en boxningstränare, samt att de påminner om en gard. De råkar också vara vanliga bland boxare ...

Hur som helst. Jag tenderar att tjata på er om att ni ska göra sådana så snart armhävningar kommer på tal. Det finns framför allt tre goda skäl till att jag gör det -- form, funktion och resultat -- men för att motivera denna preferens krävs en beskrivning av vad som skiljer ett korrekt boxarhäv från en "vanlig" armhävning. Personligen anser jag att detta är en av de bästa kroppsviktsövningarna som finns, när den utförs på rätt sätt. Poängen med följande utläggning är att övertyga er om det riktiga i denna uppfattning. Jag vill att ni ska älska (att utföra) den här övningen.

1. Händernas och armbågarnas position


I en "vanlig" armhävning tenderar händerna att hamna vidare än axelbredd, vilket gör att armbågarna i bästa fall pekar snett utåt från kroppen och i värsta fall rakt utåt från axlarna. Detta är ett problem inte minst för att de många olika uppfattningar olika människor har om vad som konstituerar en korrekt armhävning gör att de i en gruppträningssituation faktiskt tränar olika effektivt -- även om de till namnet gör samma sak:

Att utföra en armhävning med armbågarna pekande rakt utåt är mest av allt ett slöseri med tid, oavsett hur rörelsen i övrigt ser ut. Det kostar helt enkelt mer än vad det smakar. Axlar och bröstrygg tenderar att engageras på ett sätt som kan vara direkt skadligt, då en gärna vill fortsätta rörelsen nedåt genom att låta skuldrorna kollapsa. Dessutom är detta mycket dålig form och sådant gillar vi inte ...

Att, å andra sidan, utföra en armhävning med händerna en god del vidare än axelbredd och armbågarna pekande snett bakåt kan visserligen vara effektivt, om vissa andra element i rörelsen utförs korrekt. Problemet här är dock att det inte finns några särskilt bra sätt att själv kontrollera sin form, vilket gör hävet (och dess effektivitet) godtyckligt. Jag gillar inte godtycklighet heller -- men, som av en händelse, så finns det ett väldigt enkelt sätt att undvika sådant samtidigt som en själv kan hålla koll på sin form.

Enter boxarhävningen. Det hela är mycket enkelt: Händerna placeras något vidare än axelbredd.* Fingrarna kan antingen spridas ut eller hållas samman. Överarmarna, och därmed armbågarna, hålls så tätt intill kroppen som möjligt. Fötterna -- eller knäna, om ni föredrar det -- kan vara antingen ihop eller en höftvidd isär. Spänn bålen; från nacken till anklarna -- eller knäna -- ska det gå en rak linje, så var noga med att varken låta höften hänga eller rumpan puta ut.

Sänk ned kroppen långsamt och så djupt ni förmår, utan att överkompensera med axlarna: det är enbart armbågarna som ska böjas. Höj upp så snabbt du kan och behåll armbågarna lätt böjda. Det är mycket viktigt att armbågarna inte låses i toppläge -- låsning innebär vila, vila under övning är fusk, och fusk gillar vi inte. Sänk ned långsamt igen. Det var ett häv.

2. Muskelstress och resultat

Armhävningen är en helkroppsövning, trots att namnet antyder annat. Den främsta skillnaden mellan en "vanlig" armhävning utförd med någorlunda god form och ett boxarhäv är intensiteten i övningen. Detta kan jämföras med ett knäböj med fötterna ihop respektive mycket brett isär (eller varför inte derby stance): med fötterna tätt ihop följer sämre balans, vilket innebär att en mängd små skelettmuskler måste engageras för att hålla positionen. Med fötterna brett isär, å andra sidan, kan dessa små muskler slappna av eftersom stödytan (ung. vidden mellan fötterna med höften centrerad) är så pass bred.

I en "vanlig" armhävning, med händerna en god del vidare än axelbredd, är stödytan alltså bred. De små stabiliserande musklerna engageras därmed inte på samma vis som i ett boxarhäv där stödytan är förhållandevis smal. Dessutom är risken att tappa formen markant högre när armbågarna inte har någon naturlig referenspunkt.

En sak till: Den smala stödytan i ett boxarhäv leder till att brösmusklerna engageras intensivt, vilket är precis vad vi framför allt är ute efter med den här övningen. Istället för att, som vid en "vanlig" armhävning, låta armarna utföra större delen av arbetet, är det allså bröstet som står för detta.**

Jag gör ett set boxarhäv varje morgon och ett set varje kväll och vågar påstå att de resultat jag har kunnat konstatera inte vore möjliga med "vanliga" armhävningar. Föreslår att ni tar för vana att göra detsamma, antingen med den här övningen eller någon annan helkroppsövning, för att få in en rutin som snart kommer att betala sig.

Det var allt för den här gången. Vi ses på banan.



Noter


Egentligen hade jag velat lägga in ett videoklipp här, men det får anstå tills vidare. Vill ni se biffdjur utföra mer eller mindre korrekta häv, sök på "correct push up form" på youtube.

* Böj upp armarna maximalt och se efter hur pass vitt isär händerna måste vara för att handflatorna ska kunna vara riktade rakt framåt utan att du måste vrida handlederna.

** För den som verkligen vill få ut det mesta möjliga ur sina boxarhäv rekommenderar jag antingen att ni utför dem på knogarna (vilket dessutom stärker mellanhandsbenen och med tiden ger upphov till intressanta valkar på knogarna), eller hellre att ni skaffar s.k. push-up handles (finns på Stadium) för att dels komma djupare i rörelsen, dels minska viktspridningen -- det är stor skillnad i bredd på en näve och en hand --, och sist men inte minst även engagera underarmarna ytterligare.

Jag lägger med viss regelbundenhet upp koncisa övningsbeskrivningar och uppmaningar på twitter. Följ gärna @CoachRudeberg (https://twitter.com/CoachRudeberg för den som saknar konto).

I love the smell of fresh meat,


Nu är de här! I torsdags hade våra nya freshmeat sin första träning!
Välkomna!


onsdag 3 april 2013

Dirty Stopp Out!


Tjena Dirty Stopp Out!

Även du spelade ditt första bout i lördags, kunde du sova natten innan?
Jag kunde faktiskt sova jättebra natten innan. Två nätter innan däremot hade jag drömt
mardrömmar om att vi helt plötsligt skulle spela mot danska män och att de hade
satt ut massa hinder på banan...

Hur laddade du upp på morgonen?
Med kaffe och massa pepp musik!

Minns du något bra du gjorde på tracken?
Jag kamikaze-tacklade den andra jammern jävligt hårt en gång

Vad är du stoltast över?
Över att jag vågade vara med!

Gjorde du något pinsamt?
När jag skulle åka på toa och lyckades jag snubbla på en kant
så jag faceplantade framför alla NSO. Mycket elegant!

Vem i danska laget tyckte du var coolast?
Chili Burn

Hade du stöd på läktaren?
Ja, jag hade nästa 20 personer som kom och kollade och de hade en assnygg, custom made, stoppskylt! 
Så jävla grymt att ha så mycket stöd och de hejda på mig som fan!

Hade du en egen theme-song i huvudet?
Nä jag var för fokuserad...

Vad tänkte du när slutvisslan gick?
Jag hade precis satt mig i boxen så jag hörde inte visslan. Fattade först inte varför
alla stod i en ring och hoppade. Sen var det bara chock hela vägen till efterfesten...

Hur firade du på kvällen?
Min fina rumskompis hade köpt choklad till mig när jag kom hem OCH gjort en jättegod chiligryta så vi hade middag några styckna och drack massa öl. Sen drog vi till clooneys! Där var alla redan och då hände det saker hela tiden. Dansade, pratade, tacklades, skrek, drack och gjorde pyramid! Det var underbart!!

Vilken är din snyggaste postbouts-blessyr?
Fick bara massa blåmärken. Ett sjukt stort på rumpan!




Första fotot, Henrik Hank Oscarsson.
Andra fotot, Bengt Persson.

tisdag 2 april 2013

The Fearhunter

Hallå Fearhunter! 

 Du spelade ditt första bout med Gothenburg Roller Derby i lördags! Kunde du sova natten innan? 
Jag sov som en stock faktiskt. DÄREMOT kvällen innan dess låg jag uppe hela natten och försökte föreställa mig vad som skulle kunna ske på lördagen. 

Hur laddade du upp på boutdagens morgon? 
Jag gick upp, hade packat allt kvällen innan så allt var färdigt. Åt en riktigt god och stabil frukost och sprang till toaletten var 5 minut eh, ja men så var det ju faktiskt. 

Minns du något bra du gjorde på tracken? 
Bra hrm. Sista jammet tacklade jag ut deras jammer. Då blev jag glad. (Så glad att jag tänkte att jag skulle åka bakåt och fick en clockwise................sch...) 

Vad är du stoltast över? 
Att jag kämpade och väl på tracken kände mig helt orädd. När jag väl kom ut tänkte jag inte på att vissa var mycket stabilare och större, jag ville bara tackla ut allihop och så hade jag mitt fantastiska lag som stöttade mig. 

Gjorde du något pinsamt?
 Jaaaa. När jag skulle åka till penaltyboxen första gången hade jag bara i huvduet att man skulle åka in kontrollerat, så det resulterade i att jag åkte JÄTTESAKTA och hela laget fick skrika på mig att snabba mig. 

Vem i danska laget tyckte du var coolast? 
Danskorna var fantastiska allesammans. Men om jag måste välja någon så blir det utan tvekan Viking Kong! 

 Hade du stöd på läktaren? 
Ja, min käraste och mina vänner var där. 

Hade du en egen theme-song i huvudet? 
 Ja "You´re my heart you´re my soul" med Modern talking av någon UNDERLIG anledning blev jag pepp och avslappnad av den låten. Eh, pinsamt men sant. 

Vad tänkte du när slutvisslan gick? 
1. Jag älskar gbgrd 2. Vi vann! 3. Jag har boutat för första gången och vi vann! 

Hur firade du på kvällen? 
Firade med hela laget (dvs hela föreningen) och kick ass på clooneys. Jag dansade, drack öl, skrek, tjoade och var allmänt lycklig. 

Vilken är din snyggaste postbouts-blessyr? 
Mina fantastiska blåklockor och rivmärken på hela vänsterarmen.



Foton av Bengt Persson
http://www.bengtsterdesign.se

fredag 29 mars 2013

Chicken race

Jag har haft en inre debatt med mig själv huruvida jag har velat/ kunnat/ orka spela imorgon eftersom det har varit rätt tumultartat i tillvaron nu på senaste med dödsfall i familjen bland annat. Jag är helt slut men ändå inte. Fysiskt sett mår jag mycket bättre än inför förra boutet eftersom jag tränat mer och ätit bättre och har mer fysisk energi men psykiskt sett är det inte lika mycket på topp. Jag är dock en person som gärna ältar så allt som kan fokusera siktet på andra saker utan oändlig tid till eftertanke: its a win. Vårt första hemmabout för 2013, så jävla fantastiskt att vi tagit oss hit. Oavsett om vi vinner eller förlorar imorgon: vi håller ihop och vi tar oss framåt tillsammans! Ni missar väl inte?!




söndag 24 mars 2013

Kroppsmönster

När jag började med derby och inte kunde åka var mitt absolut enda mål att lära mig att åka och att klara Minimum skills. Direkt efter det var det att få spela, att komma med i laget och att bidra (oavsett form) på plan. I helgen har vi haft bootcamp med Sniff Poppers från Kallio Rolling Rainbows som tränare, det har varit helt fantasiskt lärorikt (borde skriva mer om det i annat inlägg). Men till min poäng med rubriken: jag sitter och tittar på klipp från gårdagens scrimmage. Jag har kommit över att se mig själv på film. Fine. Då var den biten avklarat för skallen, hjärtat och självförtroendet. Jag har däremot inte kommit över diskrepansen mellan hur jag känner mig och hur det egentligen ser ut. Jag känner mig hyggligt okej, bättre i vissa jams, sämre i andra och jag känner (inte nödvändigtvis verklighetsbaserad) att jag bidrar. Vad jag ser när jag tittar på scrimklipp: en stel och klumpig elefant på skates med för raka ben. Alltså. Tröttman. Min poäng är inte att gnälla för att jag mår dåligt över att se det på dokumenterat på film (I don't) utan snarare att gnälla över att jag blir så trött på mig själv som borde förstå bättre. Prestera bättre. Lära mig bättre. Etc. Ah. Ja.


onsdag 13 mars 2013

Nya tåstoppar

När jag började åka avgudade jag Gumballs men som jag skrivit om innan fungerade de inte längre efter en sommar med platta stora tåstoppar. Jag trivdes inte med rundningen och kände mig ostadig och okontrollerad. Hade det inte varit för att jag måste ha ljusa stoppar för att inte riskera att göra märken på golven så hade jag säkerligen åkt på mina svarta stoppar (sure grip web stops) forever and ever.  Enter: Crazy Bloc toe stops. Också i gummi men platta och lite vinklade. Hallelujah moment på träningen igår. Jag älskar dem. Möjligtvis att jag kände av att de hade en mindre diameter (tog den lilla storleken) men betydligt bättre grepp än innan och lite extra "studsighet". Babies: welcome home.


måndag 11 mars 2013

Att komma ut

Som derby-ist dvs. Min farmor fyller 85 i år. Hon är världens finaste, sötaste och mest ängsliga gamla tant. Saker som att jag går hem ensam på kvällarna eller att pappa kör bil på kvällen oroar henne. Resor där man flyger ligger hon vaken på nätterna över. Sedan farfar dog för tre år sedan har det av naturliga skäl blivit mer ängslighet och orolighet. En gammal strategi från familjen är att vi helt enkelt inte berättar saker för henne som vi vet att hon kommer oroa sig för. Inte ljuger per se men vi utelämnar information. Att jag spelar derby heter alltså att jag åker rullskridskor. Hon frågade en gång om jag menade att jag dansade på rullskridskor och jag protesterade väl inte direkt. Jag ville inte ens berätta något om skrillandet alls från första början men vissa personer i familjen kunde inte hålla näbben så inträd: världens sämsta nödlögn (särskilt ironiskt om man känner mig och vet att jag 1) aldrig dansar (nykter) och 2) är graciös och dansant som en gravid container). Svårnäbbade familjemedlemmar har på sistone med jämna mellanrum kvackat extramycket så idag frågade farmor om jag hade varit ute och rest till Ume minsann. Och jag bah eh nej det var faktiskt Luleå. Jaha svarar tanten och du åkte rullskridskor där? Jaja minsann det gjorde jag svarar jag och hoppas att tanten ska tycka att det är helt rimligt att åka norröver, på vintern, för att åka, ehum, rullskridskor (i eh snön?). Hon tystnar lite i luren och säger jahaja och jag byter kvickt ämne och tanten släpper ämnestråden (for now). Alltså. Visserligen är hon 85 men långt ifrån dum i huvudet. Så nu är jag i valet och kvalet mellan säga som det är och ge tanten en smärre hjärtattack (misstänker att min förtjusning över tacklingar och blåmärken inte direkt kommer falla henne i smaken) eller spinna vidare på finfina tragikomiska lögner som att rulla i minusgrader och snö. Asch, the dilemma.


söndag 10 mars 2013

Från rookie till tränare

Jag tittar tillbaka till början av FMC och även om det fortfarande inte känns som särskilt längesedan har jag lyckats gå från total derby n00b (aug 2011) till alla de saker jag är idag: tränare, styrelsemedlem, gearnörd och derbyfrälst på whatever skillnivå jag nu representerar på kortaste tiden ever. Som jämförelse: min lärarutbildning tog 5.5 år, min masterexamen tog 2 år och min arbetslivserfarenhet betstående av X antal år som banade vägen för mitt lärarjobb. Jag känner mig säker i min yrkesroll. Men i derbyn? Jag förväntas stå framför folk på en träning och säga åt de vad de ska göra när jag ibland undrar vad i helvete jag håller med på? Dessa saker har jag reflekterat över i helgen nu när GBGRD fått möjligheten via SISU att gå en tränarkurs inriktad på vuxna (och jag under vårt scrim igår spelade mitt allra sämsta sedan jag började derby ever). Det har varit teori blandat med en del praktiska övningar med fokus på träningslära, coaching, feedback och kommunikation. Jag älskar när man akademifierar derby för jag lär mig lättare praktiska saker om jag förstår teorin bakom och varför man gör något. De praktiska övningarna var också väldigt intressanta: man såg tydligt vad man var bra på eller mindre bra på. Att stå och försöka arbeta med koordination (röra armar åt varsitt håll och fötterna åt ett annat) var inte min starkaste gren, vilket bekräftades av att en av de andra tjejerna som var skadad stod bredvid och vek sig dubbel av skratt. Oväntat (eller inte) gjorde jag bättre ifrån mig på rena styrkeövningar än sprintövningar. Jag älskar för övrigt styrkeövningar när man använder en annan människa som vikt. När jag sprang med Freddie på ryggen eller lyfte henne och gjorde squats med henne liggandes över mina axlar; då kände jag mig stark. Hade jag lyft motsvarande vikt på en stång hade jag inte alls känt samma sak. Men både de praktiska övningar och scrimmet inspirerade lite nya idéer till övningar jag tänkte ta med i mitt nästa träningsupplägg eftersom nästa vecka är min "träningsvecka".

Helgen har också fått mig att reflektera över min roll som tränare och hur jag beter mig som "ledare" på en träning. På jobbet sitter vissa beteenden i ryggmärgen, jag är en pedagog som värdesätter professionalitet och struktur väldigt mycket och jag har egentligen inte velat hålla i träningarna i derbyn eftersom jag "får nog" av undervisning i jobbet. Men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Derby för mig är avslappning och en stark kontrast till resten av mitt liv, jag ville inte dra in mitt lärarjag i det men under helgen insåg jag att det är oundvikligt; jag kan inte fortsätta låtsas som om jag representerar två olika pedagoger med två olika versioner av professionalitet där en av dem är väldigt uppstyrd (på jobbet) och där den andra gör saker lite half assed eftersom derbyn skulle vara "avskärmat" från den sortens förhållningssätt. Ska jag göra det här är det lika bra att gå all in (höhö). Det innebär struktur, mer teori, mer inhämtande av kunskaper och framförallt fokus på mål och syfte med upplägg tillsammans med funderingar kring gruppdynamik. Jag är mycket för att testa saker och nästa vecka blir det lite experiment så får vi se vad tjejerna tycker om det. Det känns både peppigt och fint att få ha pratat av sig kring träning och "coachning" tillsammans med andra tränare och tränaraspiranter tillsammans med föreläsare med stor teoretisk och praktisk kunskap. Utbildning är bra, det är alltid bra och jag hoppas att reflektionerna från helgen kommer sitta kvar i huvudet länge.

En sk "motivational speaker"; Eric Thomas; "the hip hop preacher". 


Jag gillar honom, jag gillar inte den amerikanska drömmen om framgång och hur viktigt pengar är men jag gillar tankarna bakom: att inte ge upp och att man kan stå ut med vadsomhelst i tidsbegränsade perioder: "...pain is temporary, it may last for a minute, an hour,  or a day or even a year. But eventually it will subside and something else will take its place. If I quit however it will last forever.". Drivkraften.

tisdag 5 mars 2013

Värdegrund

GBGRD påbörjade under vår föreningshelg i februari ett rätt gediget arbete tillsammans med SISU där vi började om från början med diskutera fram verksamhetsidé, vision samt värdegrund. Det är ett långsiktigt arbete som ska lägga grunden för den förening vi är, vill bli och siktar på att forma under 2013. Igår träffades vi på Kvibergs Kaserner och fortsatte med arbete kring att definiera vår värdegrund. De goda nyheterna är att vi lyckades komma fram till tre ord/ viktiga värden som föreningen kan stå för och som ska fungera som föreningens ledstjärnor. De dåliga nyheterna är att vi i samma veva fick reda på att vår älskade SISUrepresentant Sandra kommer att byta jobb. Jag har varit kontaktperson till Sandra sedan starten till GBGRDs SISUsamarbete och hon har varit en fantastisk hjälp på många områden, särskilt den senaste tiden, så det känns extra sorgligt både för mig (personligen) och för föreningen (som nu äntligen lärt känna henne och hennes awesomeness) att hon kommer "försvinna". Önskar såklart henne all lycka till! Vi har haft sådan tur som har träffat på henne och rent allmänt andra personer vi har kontakt med i föreningslivet och på förbunden; starka, grymma och all around mycket hjälpsamma fina människor.


måndag 4 mars 2013

8 mars

På fredag firar vi Internationella Kvinnodagen med Amnesty, Ladyfest, Fitt For Fight och många fler, 
kom till Världskulturmuséet och häng med oss! 

8 Mars är startskottet för Amnestys nya kampanj "My Body My Rights!" 
som handlar om sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor världen över.

Cutting the track


söndag 3 mars 2013

Söndagsträning


Det var en fantastiskt fin vårdag iförmiddags när jag tog vagnen in till träningen. Allt ljus är både uppiggande och uttröttande på samma gång. Jag sneglade på vårjackan imorse men behöll vinterjackan på ändå. Söndagsträningen idag fokuserade på på lite allt möjligt. Det var en hel del skills, pacelines och lite blocking. Vi gjorde även ett par rundor av jammer hell. Det var kul att träna idag, var dock fruktansvärt uppe i varv efter träningen och det tog rätt lång tid innan jag kunde varva ner. Tur att träningen låg tidigt. Kom hem till en tom lägenhet, värmde en matlåda och satte på lugn musik. Men det här med mat. Alltså. 30:e mars är nästa bout för GBGRD, det är årets första hemmabout och mitt första hemmabout ever. Det är både spexigt och väldigt skrämmande. En av saker "vi" kom överens om för ett tag sedan var att uppa träningsnivån och kostengagemanget. Vilket innebär att jag nu inte äter socker utan riktig mat varje måltid. Vilket låter så jävla busenkelt när man skriver det (och man skäms för tidigare synder) men det har varit stressigt på sistone och stress för mig (som redan ogillar att laga mat från första början) innebär alltid att jag inte lagar eller äter riktig mat såvida inte M lagar (vilket han inte har hunnit med). Så himla löjligt egentligen. Jag är ju en vuxen person som ska ta ansvar för min kropps välmående. Det har gått nu ca en vecka och energinivåerna är på topp och jag orkar mer och längre på träningarna. Så enkelt och sjukt bra att man skäms för svackan innan. Tanken är att detta ska hålla i sig till boutet och förhoppningsvis fungerar det bra, det var ju himla mycket enklare att sköta sig "för lagets skull" än för sig själv. Något som också är jättekonstigt.

söndag 24 februari 2013

Söndagsscrim!

Idag är det scrim plus try out (!!!!) plus en annan rolig sak som jag hoppas mycket på men nog gör bäst i att knipa näbb om innan jag vet om den klaffar! Håll tummarna!



lördag 23 februari 2013

Skating

Jag har inte åkt skridskor sedan jag var liten och var väl inte direkt någon naturbegåvning när det begav sig. Men ibland tar kaxigheten överhand och när jag planerade in skridskoåkning förra veckan i ett ungdomsprojekt där jag jobbar som projektledare tänkte jag att ens derbyskills väl skulle kunna översättas till is utan större problem (right?). Två ord: heeeeellz no. Jag antar att mitt första misstag var att bli offended när killen i hallen försökte pracka på mig konståkningsskridskor när alla andra fick hockeyrör (jag var enda tjejen) och trotsigt hyra ett par hockeyrör. Jag älskar mina tåstoppar och borde kanske kopplat att om valet var mellan hockeyrör och konståkningsskrillor så skulle jag valt det senare. Mitt andra misstag var att bege mig ut på isen utan skydd trots att jag hade träningsväskan med mig med alla skydd (till kvällsträningen) och totalt glömma bort ta-ett-knä-reflexen som sure thing, dök upp direkt ca 20 sekunder efter jag stigit ut på isen. Detta hände i början av veckan: mina knän är fortfarande svarta av blåmärken. Alltså, idiotin. Lyckligtvis insåg jag efter halva tiden att jag hade mina knäskydd i väskan och tog på mig dem. Och ja, visst, efter ett tag lossnade lite saker och jag tog mig fram på isen men det kändes jättekonstigt att inte kunna trycka ifrån på samma sätt eller använda tåstopparna eller bromsa som "vanligt". Har absolut en nyvunnen respekt för hockeyspelare som pallar att åka skridskor och tacklas. Apropå hockey, jag håller ju i en del träningar nuförtiden och jag har researchat lite on och off skates övningar som de använder inom hockeyn och testade en del för första gången på tjejerna igår. Det gick jättebra och jag tror att alla, både rookies och veteraner, lärde sig en hel del. Vi arbetade mycket på fotarbete, stabilitet och hits och efter bara en timma såg jag redan förändringar hos vissa. Hälften handlar om att våga och resten om övning samt repetition. Kände mig som stoltaste hönsmamman när jag såg hur vissa tog för sig och vågade mer och mer för varje övning. Vi har en ex-hockeyspelare involverad som tränare i föreningen nuförtiden och jag lär mig så himla mycket av att lyssna på och se hur han tänker kring basic skating skills och teknik. Igår insåg jag hur han har förändrat hur jag tänker kring och ser på våra träningar samt upplägg, både när jag håller i dem och när jag är med och tränar. Spännande med nya influenser.


måndag 18 februari 2013

Heading up north

Resan till Luleå började i fredags med att jag ensam stod på Nisseterminalen och undrade om jag hade missat någon info eftersom jag var den enda som skulle på flygbussen med avgången vi hade bestämt innan. Lyckligtvis dök både Fittan, Flex och Vittu upp på vägen. Bara för att testa vårt tålamod var det igenkorkat på vägen ut till Landvetter så vi började svettas lite när klockan tickade på efter beräknad ankomsttid och vi fortfarande stod still i bilkön. Vi hann dock med aningens marginal och införskaffade proviant i form av godis och mat precis vid gaten. Jag älskar att flyga förresten, särskilt att lyfta och landa. Det är en kombination av att själva flygandet är kul men också att vara på väg någonstans. Jag tycker om att åka tåg också av ungefär samma anledning. På flyget dit satt jag och en av våra refs och tittade på bilder på varandras katter. Det är så fint när man kan gå helt crazy och diskutera katter under en hel timma. På Arlanda käkade vi burgare (men jag som tydligen fungerar som en bångstyrig 5åring hade tryckt i mig för mycket godis på flyget och försökte toppa med burgare och började må smått illa).


Flyget till Lule gick finfint, satt bredvid Flex och pratade och tittade på tecknat (grodfilmen var hemsk). I Lule väntade flygbussen (!!) på resenärerna istället för att puttra iväg på utsatt avgångstid och bemannades av en supertrevlig äldre man. Som sanna storstadsbor präglade av Västtrafiks fantastiska känsla för service blev vi såklart både chockade och glada (haha). Jag och Flex hade bokat ett deubbelrum på Lules Stadshotell för vi ville lyxa till det och det var så himla skönt att komma till hotellet efter en lång arbetsdags följt av två flygresor och bara stupa i en hotellbäddad säng och sooooova. På morgonen åt vi hotellfrukost (yum!), jag badade (jag har inget badkar hemma och älskar att bada, win win) och mötte upp resten av tjejerna på stan för att äta lunch. Det absolut "bästa" ögonblicket var när vi sitter samlade kring ett bord, äter god mat, skämtar, stojar och är allmänt högljudda och någon nämner något om hjälmtrosor och allas miner när vi inser att ja, vi har glömt de jävla hjälmtrosorna. De sprillans nya superfina trosorna ligger kvar i Göteborg. Efteråt nu kan jag skratta åt det men just då var det lite panikkänslor. Vi började smida lite olika planer medan Fittan panikringde några Lulespelare och bah eh ehe har ni några reservtrosor? Det löste sig genom att ett par stycken av våra spelare handsydde två trosor och sedan sydde vi på grönt tyg på två par trosor vi fick låna av Lule. Teamwork! Det var grymt fint att sitta och sminka sig på hotellrummet, packa ihop all gear och möta upp några Lulespelare som hämtade upp oss och körde till hallen. Har jag sagt hur fint bemötta och omhändertagna vi blev av Lule? Grymt var det iallafall!


Känslan när jag satt i omklädningsrummet, i boutfit och färdigsminkad, tråcklandes grönt paljetttyg andandes in limångor (eftersom vi limmade på stjärnan först och sedan lade på ett par snabba stygn) var lite intressant. Å andra sidan: har man saker att göra slipper man tänka på hur nervös man är. Vi körde på, uppvärmningen gick bra, mycket pack, lite hits, lite stretch och sedan tillbaka till omklädningsrummet där vi pratade igenom allt en sista gång, fick veta första line up-en. Fittan, vår kapten, hade förberett att vi skulle släcka ner allt ljus och lägga oss stilla i två minuter och reflektera inför matchen inombords. Jag låg på golvet, blundande och repeterade tyst i huvudet "låg stance, håll dig laglig, inga multiplayer, låg stance, håll dig laglig, inga multiplayer" (i efterhand: jag satt i boxen fyra gånger och inte en endaste gång för multiplayer, WIN!).

Foton av Jörgen Sannegren
Detta var första boutet för 2013 och första matchen för det "nya" laget. Alla som är involverade i derbycommunityt på något sätt har säkert hört att större delen av vårt tävlingslag gick ur GBGRD slutet av 2012 och startade en egen förening. Jag har inte skrivit om det innan och detta är både första och sista gången jag kommer skriva om det men bara för att förstå kontexten: detta var alltså första matchen också för "nya" laget där många spelare precis hade klarat MS en månad innan och det gjorde också boutet lite speciellt: det var första chansen för oss att köra ihop oss och visa vad vi "går för". Hursom, första halvlek slutade 90-72 till oss (!!!!) och andra halvlek 163-190 till Luleå. Överlag låg vi rätt jämnt av och till och matchen var grymt rolig. Jag är så himla stolt över oss och allt vi åstadkom i helgen! Det finns så mycket fucking vilja och talang i laget/ föreningen att 2013 kommer bli så jävla kickass!

Dock bröt en av våra spelare benet under matchen, först förstod ingen riktigt hur allvarligt det var men hon fick skjuts till akuten efteråt och efter röntgen konstaterades en dubbelfraktur. Så himla tråkigt och jag hoppas på snabb läketid och rehab för henne! Efterfesten var jätterolig trots att det blev en flytande middag för undertecknad pga av dåliga matplanering från min sida och det stojades, skrattades och dansades halva natten lång. På söndagen tryckte jag i mig en fruktansvärt onyttig hotellfrukost (med siktet inställt på allt med socker i) och badade skumbad (!!!) eftersom finaste Flex hade köpt badbomber på LUSH dagen innan. Fantastiskt skönt för en öm och slutkörd kropp att glida ner i varmt vatten täckt av skum. Flygresan hem gick utan problem förutom min trevliga "granne" på planet ner till Sthlm som var både otrevlig, stank alkohol samt var allmänt touchyfeely när han lutade sig över en och frågade ut mig noggrannt kring mina piercingar eller föreläste kring svensk alkoholpolicy med spritandedräkten två cm från ansiktet. Kan väl inte direkt påstå att jag var särskilt road av det. Skönt att komma hem dock och nu är tränarmotivationen högre än någonsin. Det är 6 veckor kvar till vårt hemmabout mot CPH och köttande börjar nu! Jag har skrivit upp mig på Roller Derby Athletics gratis träningsprogram där man få miniworkouts att börja varje morgon med och inleder första dagen idag. Just saying: chair squats, f*ck me.