Att komma ut

Som derby-ist dvs. Min farmor fyller 85 i år. Hon är världens finaste, sötaste och mest ängsliga gamla tant. Saker som att jag går hem ensam på kvällarna eller att pappa kör bil på kvällen oroar henne. Resor där man flyger ligger hon vaken på nätterna över. Sedan farfar dog för tre år sedan har det av naturliga skäl blivit mer ängslighet och orolighet. En gammal strategi från familjen är att vi helt enkelt inte berättar saker för henne som vi vet att hon kommer oroa sig för. Inte ljuger per se men vi utelämnar information. Att jag spelar derby heter alltså att jag åker rullskridskor. Hon frågade en gång om jag menade att jag dansade på rullskridskor och jag protesterade väl inte direkt. Jag ville inte ens berätta något om skrillandet alls från första början men vissa personer i familjen kunde inte hålla näbben så inträd: världens sämsta nödlögn (särskilt ironiskt om man känner mig och vet att jag 1) aldrig dansar (nykter) och 2) är graciös och dansant som en gravid container). Svårnäbbade familjemedlemmar har på sistone med jämna mellanrum kvackat extramycket så idag frågade farmor om jag hade varit ute och rest till Ume minsann. Och jag bah eh nej det var faktiskt Luleå. Jaha svarar tanten och du åkte rullskridskor där? Jaja minsann det gjorde jag svarar jag och hoppas att tanten ska tycka att det är helt rimligt att åka norröver, på vintern, för att åka, ehum, rullskridskor (i eh snön?). Hon tystnar lite i luren och säger jahaja och jag byter kvickt ämne och tanten släpper ämnestråden (for now). Alltså. Visserligen är hon 85 men långt ifrån dum i huvudet. Så nu är jag i valet och kvalet mellan säga som det är och ge tanten en smärre hjärtattack (misstänker att min förtjusning över tacklingar och blåmärken inte direkt kommer falla henne i smaken) eller spinna vidare på finfina tragikomiska lögner som att rulla i minusgrader och snö. Asch, the dilemma.