Kroppsmönster

När jag började med derby och inte kunde åka var mitt absolut enda mål att lära mig att åka och att klara Minimum skills. Direkt efter det var det att få spela, att komma med i laget och att bidra (oavsett form) på plan. I helgen har vi haft bootcamp med Sniff Poppers från Kallio Rolling Rainbows som tränare, det har varit helt fantasiskt lärorikt (borde skriva mer om det i annat inlägg). Men till min poäng med rubriken: jag sitter och tittar på klipp från gårdagens scrimmage. Jag har kommit över att se mig själv på film. Fine. Då var den biten avklarat för skallen, hjärtat och självförtroendet. Jag har däremot inte kommit över diskrepansen mellan hur jag känner mig och hur det egentligen ser ut. Jag känner mig hyggligt okej, bättre i vissa jams, sämre i andra och jag känner (inte nödvändigtvis verklighetsbaserad) att jag bidrar. Vad jag ser när jag tittar på scrimklipp: en stel och klumpig elefant på skates med för raka ben. Alltså. Tröttman. Min poäng är inte att gnälla för att jag mår dåligt över att se det på dokumenterat på film (I don't) utan snarare att gnälla över att jag blir så trött på mig själv som borde förstå bättre. Prestera bättre. Lära mig bättre. Etc. Ah. Ja.