Jag tittar tillbaka till början av FMC och även om det fortfarande inte känns som särskilt längesedan har jag lyckats gå från total derby n00b (aug 2011) till alla de saker jag är idag: tränare, styrelsemedlem, gearnörd och derbyfrälst på whatever skillnivå jag nu representerar på kortaste tiden ever. Som jämförelse: min lärarutbildning tog 5.5 år, min masterexamen tog 2 år och min arbetslivserfarenhet betstående av X antal år som banade vägen för mitt lärarjobb. Jag känner mig säker i min yrkesroll. Men i derbyn? Jag förväntas stå framför folk på en träning och säga åt de vad de ska göra när jag ibland undrar vad i helvete jag håller med på? Dessa saker har jag reflekterat över i helgen nu när GBGRD fått möjligheten via SISU att gå en tränarkurs inriktad på vuxna (och jag under vårt scrim igår spelade mitt allra sämsta sedan jag började derby ever). Det har varit teori blandat med en del praktiska övningar med fokus på träningslära, coaching, feedback och kommunikation. Jag älskar när man akademifierar derby för jag lär mig lättare praktiska saker om jag förstår teorin bakom och varför man gör något. De praktiska övningarna var också väldigt intressanta: man såg tydligt vad man var bra på eller mindre bra på. Att stå och försöka arbeta med koordination (röra armar åt varsitt håll och fötterna åt ett annat) var inte min starkaste gren, vilket bekräftades av att en av de andra tjejerna som var skadad stod bredvid och vek sig dubbel av skratt. Oväntat (eller inte) gjorde jag bättre ifrån mig på rena styrkeövningar än sprintövningar. Jag älskar för övrigt styrkeövningar när man använder en annan människa som vikt. När jag sprang med Freddie på ryggen eller lyfte henne och gjorde squats med henne liggandes över mina axlar; då kände jag mig stark. Hade jag lyft motsvarande vikt på en stång hade jag inte alls känt samma sak. Men både de praktiska övningar och scrimmet inspirerade lite nya idéer till övningar jag tänkte ta med i mitt nästa träningsupplägg eftersom nästa vecka är min "träningsvecka".
Helgen har också fått mig att reflektera över min roll som tränare och hur jag beter mig som "ledare" på en träning. På jobbet sitter vissa beteenden i ryggmärgen, jag är en pedagog som värdesätter professionalitet och struktur väldigt mycket och jag har egentligen inte velat hålla i träningarna i derbyn eftersom jag "får nog" av undervisning i jobbet. Men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Derby för mig är avslappning och en stark kontrast till resten av mitt liv, jag ville inte dra in mitt lärarjag i det men under helgen insåg jag att det är oundvikligt; jag kan inte fortsätta låtsas som om jag representerar två olika pedagoger med två olika versioner av professionalitet där en av dem är väldigt uppstyrd (på jobbet) och där den andra gör saker lite half assed eftersom derbyn skulle vara "avskärmat" från den sortens förhållningssätt. Ska jag göra det här är det lika bra att gå all in (höhö). Det innebär struktur, mer teori, mer inhämtande av kunskaper och framförallt fokus på mål och syfte med upplägg tillsammans med funderingar kring gruppdynamik. Jag är mycket för att testa saker och nästa vecka blir det lite experiment så får vi se vad tjejerna tycker om det. Det känns både peppigt och fint att få ha pratat av sig kring träning och "coachning" tillsammans med andra tränare och tränaraspiranter tillsammans med föreläsare med stor teoretisk och praktisk kunskap. Utbildning är bra, det är alltid bra och jag hoppas att reflektionerna från helgen kommer sitta kvar i huvudet länge.
En sk "motivational speaker"; Eric Thomas; "the hip hop preacher".
Jag gillar honom, jag gillar inte den amerikanska drömmen om framgång och hur viktigt pengar är men jag gillar tankarna bakom: att inte ge upp och att man kan stå ut med vadsomhelst i tidsbegränsade perioder: "...pain is temporary, it may last for a minute, an hour, or a day or even a year. But eventually it will subside and something else will take its place. If I quit however it will last forever.". Drivkraften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar