Det är så mycket som händer!

Del 1: inför MS-testet

Ja. Precis. Det händer så sjukt mycket i mitt derby-liv och jag har inte kommit mig för att blogga på länge. Men nu är det dags. Här kommer en liten tillbakablick av Vittus senaste derbymånader.

Först: jag har blivit Voi Vittu eller oftast bara ”vittu”. Från att lite nervöst ha börjat använda mig av mitt derbynamn känner jag mig nu som vittu och det känns nästan märkligt om någon i laget kallar mig för Johanna.

I början av december hade vi boot camp här i Götet som var svinkul och utvecklande och allt. 

(Jag åker längst fram i grön hjälm och borde böja ännu mer på benen aka tänka på min derby stance. Fotot är taget av Fake it).

Vi hade regelskola med Domarjävel och Dude, gear-genomgång med bästa Obi och sen träning med Fisken, Fräulein, Honey och Nosh. Det var kul att få åka med spelare från andra ligor och det var extra kul att få hänga med mina GBGRD-kompisar en hel helg. I december bestämde jag mig också för att anmäla mig till MS-testet som skulle vara den 16e, även fast jag inte var säker på att jag skulle få möjligheten att göra testet just den omgången. 

Men det fick jag! Och jag blev så sjukt glad när jag fick veta att jag skulle få göra testet. Vi hade ett begränsat antal platser för att inte vara för många på banan under testet, och jag trodde nog att jag skulle få vänta tills nästa test. Men jag fick göra det! Ungefär samtidigt som jag fick veta det så började mina knän att göra ont, väldigt ont, efter träning. Det liksom värkte och hade sig. Inte bra. Jag panik-mailade till Obi och frågade om jag var dum mot min kropp ifall jag körde på och gjorde testet, och fick lugnande svar och hjälp med att tejpa knät. Sista träningen innan testet så vågade jag inte riktigt stödja på vänster knä, och det var så himla stressande. Jag åkte hem från träningen och var tjurig och nervös.

Sen kom söndagen med MS-test. Jag körde en lång uppvärmning off skates för att få igång kroppen och särskilt mina knän. Obi tejpade och jag rullade lite för att värma upp. Jag var så himla nervös innan testet och var lite som i en bubbla, orkade inte riktigt prata med de andra. (Mycket bra tävlingsnerver har jag!). Sen när vi körde igång och Fisken gjorde en genomgång av hur det skulle gå till så släppte väldigt mycket av nervositeten. Jag blev glad och bestämde mig för att se hela testet som en lyxig träning eftersom vi bara var 10 personer på tracken. Testet gick väldigt fort, det var utmanande och tufft både utifrån teknik, nerver och uthållighet.

Jag var mest nervös för quick cuts och för positional blocking. Quick cutsen gick otippat bra, jag fick liksom in en rytm genom att i huvudet sjunga på Darins låt ”Nobody knows”. (OBS! Jag rekommenderar alla att lyssna på den inför MS-testet, den är värsta peppande och bra att nynna på under testet). 

Positional blocking var nog det allra sista vi gjorde och jag var så himla trött då, trots att jag likt en ekorre hade ätit torkad frukt i alla pauser. Jag och Starface körde tillsammans och det kändes verkligen som att det gick risigt när jag blockade. Men på något sätt så gjorde det ändå inte det, utan det gick bra. Jag fick till och med beröm efteråt (när vi fick resultatet på kvällen) för min teknik när jag körde positional.

Så. Nu undrar förstås alla hur det gick. Eller ja, om ni har orkat läsa ändå hit så borde ni vilja veta det. Det gick bra. Jag KLARADE testet och blev så satans glad! Det var en helt grym känsla och jag flöt omkring på den i flera dagar trots värkande knän och pirr i magen om vad det skulle innebära att börja träna med de om klarat MS. Det blir helt enkelt nästa inlägg.