Varför är det alltid så att när man är på väg att ge upp och saker är skit så kommer det något/ någon som ändrar på det?
Helt sjukt fantastiskt roligt träning idag, vi gjorde massor med scrimscenarion, starter, korvande och testade lite allt möjligt. Benen värker och hjärnan är helt mosig, känner mig helt slutkörd, på ett underbart sätt. Fick lite smällar i ansiktet så har en öm käke och det blev lite för mycket armbågar från mitt håll (oops), måste lära mig att dra in dem. Jammade en del, det gick inte alltid bra men ingen cutting (minns inte iallafall någon) plus det var kul, jag brukar inte tycka det är kul men idag var det faktiskt det. Det var annars hårt idag, mycket stryk åt alla håll och kanter, gud vad folk utvecklas, är sjukt imponerad av vissa, träningen kändes iallafall som en perfekt avslutning på veckan. Kom in tidigare idag och hade planer på att fota rookieträningen men det blev inte så så har inga bilder att lägga in. Oh well. Goda nyheter: fick en heads up idag om att jag eventuellt får lite bidrag i födelsedagspresent (fyller ju år snart) till nya rullor så det verkar faktiskt som om jag kommer kunna beställa nytt vilket passar finfint eftersom jag har bestämt mig en boot och en plate och är rätt nöjd med beslutet (än så länge). Får se vad jag tycker när jag väl har grejerna på fötterna. Nästa vecka stundar det styrelsemöte, jobbande, träningsinfomöte och inte mindre än två sessioner hos tatueraren. Har förresten redan upptäckt finfina nackdelar med att vara tatuerad: folk tar i en. Varsom, närsom och kräver att få se tatueringen. Vänner, familj etc, visst, vill ju gärna visa dem men helt okända folk/ kunder när jag jobbar i butik eller folk på gatan vill röra/ kommentera/ diskutera, man bah say what? Låt mig va! Kommer aldrig vänja mig, förutspår mycket bitterfittande kring detta i framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar