The neverending tattoo

Igår var sjunde sittningen för derbysleeven. Det känns lite som the neverending story. Jag klagar inte, killen som tatuerar mig är fantastiskt duktig och jag gick till honom specifikt för hans perfektionism som jag visste skulle ruinera mig och ta längre tid. Å andra sidan är tatueringen redan nu, i sitt halvfärdiga tillstånd, snuskigt fin. Jag har förresten blandade känslor kring tatueringen. När jag bestämde mig för att genomföra idéen och första sittningen, endast ett halvår tillbaka, då hade jag en helt annan syn på derby. Den var kanske mer naiv. Numera: not so much. Jag ångrar ingenting, jag är definitivt ingen person som ångrar saker generellt sett. Särskilt inte bodymods. Jag har mer eller mindre lyckade över hela min kropp: de är en del av mig. Men jag känner mig, just nu, (och jag vet ju att det kommer ändras såklart) lite mindre in awe of derby. Det har varit för mycket derbydrama och konflikter för att jag ska känna den där genuina kärleken. Det hindrar mig inte från att fortsätta med tatueringen men det gör att man tänker i lite konstiga banor när man väl sitter där i stolen. Men det kommer ändras, jag tror på 2013, jag tror på förändring och jag tror framför allt på alla fina, peppade, fantastiska människor som kommer vara en del av året framöver.

Armen är annars extremt äcklig just nu, i bakgrunden har tatueraren valt att blanda in en mörkgrön nyans och igår körde han hela axeln och runtom, vilket innebär att allt sårslem är grönt och eftersom jag blödde som en stucken gris är det mycket sårslem överallt - i grönt. Detta blandas med svett, som det finns en hel del av eftersom allt är inplastat. Zombiearm? Jag gillar det lite men fy fan vad vidrigt det ser ut när man rengör. Spännande upplevelser jag och kroppen pysslar med.