Comeback

Nu har jag inte bloggat sedan innan Berlin och den största orsaken är att jag har varit på resande fot. Först till Berlin, som var både en fantastisk upplevelse och en ångestresa. Jag är inne i en period just nu med väldigt många förändringar och hela tillvaron känns väldigt instabil vilket såklart spiller över i andra delar av mitt liv. Men just nu svajar saker som är bortom min kontroll så jag försöker styra upp men det blir kanske inte så ändå på ett tag. Derbyn nu kräver mycket och det hamnar lite på efterkälken pga av detta. Men nog om det. Berlin var sjukt fint! Boutsen var nästan för spännande och eftersom jag kombinerade långa derbydagar med att bo hos två vänner jag inte träffat på ett tag blev det både intensivt bouttittande och kompishäng. Tur att man har fina vänner som pallar att sitta med en hela dagar på kalla metallbänkar utan att ifrågasätta en. På kvällarna gick vi ut och åt god mat och drack drinkar. Bästa kombinationen.

Jag och M kom hem på söndagen och sedan packade jag väskan och drog till Amerikat på måndag. Min syster bor tillfälligt i Washington DC och jag reste dit med min far för att hälsa på henne. DC var en omtumlande upplevelse, vi var bara på plats lite mindre än en vecka så det var mycket vi försökte hinna med, mitt i all jet lag liksom. Jag känner någon slags hatkärlek till det landet. All patriotism stod mig upp i halsen hela vistelsen men samtidigt var det grymt kul att vara där, att se saker och att träffa människor (amerikaner kändes väldigt hrm intressanta).

Jag och pappa i tunnlarna under kongressen.

Måttligt roande i solskenet framför...ja gissa var?

Nu har jag varit hemma ett tag och har fortfarande inte vänt tillbaka dygnet ordentligt så jag befinner mig i ett konstant zombietillstånd. Vi hade ju gemensam träning i tisdags och den var verkligen en utmaning, att försöka få zombiehjärnan att fokusera. Å andra sidan var det skönt att rulla igen eftersom det blev ett litet uppehåll i och med resandet. Mindre skönt är att mitt knäsår fortfarande inte har läkt och jag slog upp det igen. Alltså, nu får kroppen faktiskt ge sig och läka. Det blev en mysig vätskeansamlingsbubbla i såret som jag fick sticka hål på. Tur att jag inte är känslig för det såg vidrigt ut. Hur lång tid kan det ta för ett sår att läka liksom? Oh well.