Chicken race

Jag har haft en inre debatt med mig själv huruvida jag har velat/ kunnat/ orka spela imorgon eftersom det har varit rätt tumultartat i tillvaron nu på senaste med dödsfall i familjen bland annat. Jag är helt slut men ändå inte. Fysiskt sett mår jag mycket bättre än inför förra boutet eftersom jag tränat mer och ätit bättre och har mer fysisk energi men psykiskt sett är det inte lika mycket på topp. Jag är dock en person som gärna ältar så allt som kan fokusera siktet på andra saker utan oändlig tid till eftertanke: its a win. Vårt första hemmabout för 2013, så jävla fantastiskt att vi tagit oss hit. Oavsett om vi vinner eller förlorar imorgon: vi håller ihop och vi tar oss framåt tillsammans! Ni missar väl inte?!

Kroppsmönster

När jag började med derby och inte kunde åka var mitt absolut enda mål att lära mig att åka och att klara Minimum skills. Direkt efter det var det att få spela, att komma med i laget och att bidra (oavsett form) på plan. I helgen har vi haft bootcamp med Sniff Poppers från Kallio Rolling Rainbows som tränare, det har varit helt fantasiskt lärorikt (borde skriva mer om det i annat inlägg). Men till min poäng med rubriken: jag sitter och tittar på klipp från gårdagens scrimmage. Jag har kommit över att se mig själv på film. Fine. Då var den biten avklarat för skallen, hjärtat och självförtroendet. Jag har däremot inte kommit över diskrepansen mellan hur jag känner mig och hur det egentligen ser ut. Jag känner mig hyggligt okej, bättre i vissa jams, sämre i andra och jag känner (inte nödvändigtvis verklighetsbaserad) att jag bidrar. Vad jag ser när jag tittar på scrimklipp: en stel och klumpig elefant på skates med för raka ben. Alltså. Tröttman. Min poäng är inte att gnälla för att jag mår dåligt över att se det på dokumenterat på film (I don't) utan snarare att gnälla över att jag blir så trött på mig själv som borde förstå bättre. Prestera bättre. Lära mig bättre. Etc. Ah. Ja.

Nya tåstoppar

När jag började åka avgudade jag Gumballs men som jag skrivit om innan fungerade de inte längre efter en sommar med platta stora tåstoppar. Jag trivdes inte med rundningen och kände mig ostadig och okontrollerad. Hade det inte varit för att jag måste ha ljusa stoppar för att inte riskera att göra märken på golven så hade jag säkerligen åkt på mina svarta stoppar (sure grip web stops) forever and ever.  Enter: Crazy Bloc toe stops. Också i gummi men platta och lite vinklade. Hallelujah moment på träningen igår. Jag älskar dem. Möjligtvis att jag kände av att de hade en mindre diameter (tog den lilla storleken) men betydligt bättre grepp än innan och lite extra "studsighet". Babies: welcome home.

Bowl skating

Cirka 1979 of awesomeness.

Att komma ut

Som derby-ist dvs. Min farmor fyller 85 i år. Hon är världens finaste, sötaste och mest ängsliga gamla tant. Saker som att jag går hem ensam på kvällarna eller att pappa kör bil på kvällen oroar henne. Resor där man flyger ligger hon vaken på nätterna över. Sedan farfar dog för tre år sedan har det av naturliga skäl blivit mer ängslighet och orolighet. En gammal strategi från familjen är att vi helt enkelt inte berättar saker för henne som vi vet att hon kommer oroa sig för. Inte ljuger per se men vi utelämnar information. Att jag spelar derby heter alltså att jag åker rullskridskor. Hon frågade en gång om jag menade att jag dansade på rullskridskor och jag protesterade väl inte direkt. Jag ville inte ens berätta något om skrillandet alls från första början men vissa personer i familjen kunde inte hålla näbben så inträd: världens sämsta nödlögn (särskilt ironiskt om man känner mig och vet att jag 1) aldrig dansar (nykter) och 2) är graciös och dansant som en gravid container). Svårnäbbade familjemedlemmar har på sistone med jämna mellanrum kvackat extramycket så idag frågade farmor om jag hade varit ute och rest till Ume minsann. Och jag bah eh nej det var faktiskt Luleå. Jaha svarar tanten och du åkte rullskridskor där? Jaja minsann det gjorde jag svarar jag och hoppas att tanten ska tycka att det är helt rimligt att åka norröver, på vintern, för att åka, ehum, rullskridskor (i eh snön?). Hon tystnar lite i luren och säger jahaja och jag byter kvickt ämne och tanten släpper ämnestråden (for now). Alltså. Visserligen är hon 85 men långt ifrån dum i huvudet. Så nu är jag i valet och kvalet mellan säga som det är och ge tanten en smärre hjärtattack (misstänker att min förtjusning över tacklingar och blåmärken inte direkt kommer falla henne i smaken) eller spinna vidare på finfina tragikomiska lögner som att rulla i minusgrader och snö. Asch, the dilemma.

Från rookie till tränare

Jag tittar tillbaka till början av FMC och även om det fortfarande inte känns som särskilt längesedan har jag lyckats gå från total derby n00b (aug 2011) till alla de saker jag är idag: tränare, styrelsemedlem, gearnörd och derbyfrälst på whatever skillnivå jag nu representerar på kortaste tiden ever. Som jämförelse: min lärarutbildning tog 5.5 år, min masterexamen tog 2 år och min arbetslivserfarenhet betstående av X antal år som banade vägen för mitt lärarjobb. Jag känner mig säker i min yrkesroll. Men i derbyn? Jag förväntas stå framför folk på en träning och säga åt de vad de ska göra när jag ibland undrar vad i helvete jag håller med på? Dessa saker har jag reflekterat över i helgen nu när GBGRD fått möjligheten via SISU att gå en tränarkurs inriktad på vuxna (och jag under vårt scrim igår spelade mitt allra sämsta sedan jag började derby ever). Det har varit teori blandat med en del praktiska övningar med fokus på träningslära, coaching, feedback och kommunikation. Jag älskar när man akademifierar derby för jag lär mig lättare praktiska saker om jag förstår teorin bakom och varför man gör något. De praktiska övningarna var också väldigt intressanta: man såg tydligt vad man var bra på eller mindre bra på. Att stå och försöka arbeta med koordination (röra armar åt varsitt håll och fötterna åt ett annat) var inte min starkaste gren, vilket bekräftades av att en av de andra tjejerna som var skadad stod bredvid och vek sig dubbel av skratt. Oväntat (eller inte) gjorde jag bättre ifrån mig på rena styrkeövningar än sprintövningar. Jag älskar för övrigt styrkeövningar när man använder en annan människa som vikt. När jag sprang med Freddie på ryggen eller lyfte henne och gjorde squats med henne liggandes över mina axlar; då kände jag mig stark. Hade jag lyft motsvarande vikt på en stång hade jag inte alls känt samma sak. Men både de praktiska övningar och scrimmet inspirerade lite nya idéer till övningar jag tänkte ta med i mitt nästa träningsupplägg eftersom nästa vecka är min "träningsvecka".

Helgen har också fått mig att reflektera över min roll som tränare och hur jag beter mig som "ledare" på en träning. På jobbet sitter vissa beteenden i ryggmärgen, jag är en pedagog som värdesätter professionalitet och struktur väldigt mycket och jag har egentligen inte velat hålla i träningarna i derbyn eftersom jag "får nog" av undervisning i jobbet. Men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Derby för mig är avslappning och en stark kontrast till resten av mitt liv, jag ville inte dra in mitt lärarjag i det men under helgen insåg jag att det är oundvikligt; jag kan inte fortsätta låtsas som om jag representerar två olika pedagoger med två olika versioner av professionalitet där en av dem är väldigt uppstyrd (på jobbet) och där den andra gör saker lite half assed eftersom derbyn skulle vara "avskärmat" från den sortens förhållningssätt. Ska jag göra det här är det lika bra att gå all in (höhö). Det innebär struktur, mer teori, mer inhämtande av kunskaper och framförallt fokus på mål och syfte med upplägg tillsammans med funderingar kring gruppdynamik. Jag är mycket för att testa saker och nästa vecka blir det lite experiment så får vi se vad tjejerna tycker om det. Det känns både peppigt och fint att få ha pratat av sig kring träning och "coachning" tillsammans med andra tränare och tränaraspiranter tillsammans med föreläsare med stor teoretisk och praktisk kunskap. Utbildning är bra, det är alltid bra och jag hoppas att reflektionerna från helgen kommer sitta kvar i huvudet länge.

En sk "motivational speaker"; Eric Thomas; "the hip hop preacher". 

Jag gillar honom, jag gillar inte den amerikanska drömmen om framgång och hur viktigt pengar är men jag gillar tankarna bakom: att inte ge upp och att man kan stå ut med vadsomhelst i tidsbegränsade perioder: "...pain is temporary, it may last for a minute, an hour,  or a day or even a year. But eventually it will subside and something else will take its place. If I quit however it will last forever.". Drivkraften.

Värdegrund

GBGRD påbörjade under vår föreningshelg i februari ett rätt gediget arbete tillsammans med SISU där vi började om från början med diskutera fram verksamhetsidé, vision samt värdegrund. Det är ett långsiktigt arbete som ska lägga grunden för den förening vi är, vill bli och siktar på att forma under 2013. Igår träffades vi på Kvibergs Kaserner och fortsatte med arbete kring att definiera vår värdegrund. De goda nyheterna är att vi lyckades komma fram till tre ord/ viktiga värden som föreningen kan stå för och som ska fungera som föreningens ledstjärnor. De dåliga nyheterna är att vi i samma veva fick reda på att vår älskade SISUrepresentant Sandra kommer att byta jobb. Jag har varit kontaktperson till Sandra sedan starten till GBGRDs SISUsamarbete och hon har varit en fantastisk hjälp på många områden, särskilt den senaste tiden, så det känns extra sorgligt både för mig (personligen) och för föreningen (som nu äntligen lärt känna henne och hennes awesomeness) att hon kommer "försvinna". Önskar såklart henne all lycka till! Vi har haft sådan tur som har träffat på henne och rent allmänt andra personer vi har kontakt med i föreningslivet och på förbunden; starka, grymma och all around mycket hjälpsamma fina människor.

8 mars

På fredag firar vi Internationella Kvinnodagen med Amnesty, Ladyfest, Fitt For Fight och många fler, 

kom till Världskulturmuséet och häng med oss! 

8 Mars är startskottet för Amnestys nya kampanj "My Body My Rights!" 

som handlar om sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor världen över.

Cutting the track

Söndagsträning

Det var en fantastiskt fin vårdag iförmiddags när jag tog vagnen in till träningen. Allt ljus är både uppiggande och uttröttande på samma gång. Jag sneglade på vårjackan imorse men behöll vinterjackan på ändå. Söndagsträningen idag fokuserade på på lite allt möjligt. Det var en hel del skills, pacelines och lite blocking. Vi gjorde även ett par rundor av jammer hell. Det var kul att träna idag, var dock fruktansvärt uppe i varv efter träningen och det tog rätt lång tid innan jag kunde varva ner. Tur att träningen låg tidigt. Kom hem till en tom lägenhet, värmde en matlåda och satte på lugn musik. Men det här med mat. Alltså. 30:e mars är nästa bout för GBGRD, det är årets första hemmabout och mitt första hemmabout ever. Det är både spexigt och väldigt skrämmande. En av saker "vi" kom överens om för ett tag sedan var att uppa träningsnivån och kostengagemanget. Vilket innebär att jag nu inte äter socker utan riktig mat varje måltid. Vilket låter så jävla busenkelt när man skriver det (och man skäms för tidigare synder) men det har varit stressigt på sistone och stress för mig (som redan ogillar att laga mat från första början) innebär alltid att jag inte lagar eller äter riktig mat såvida inte M lagar (vilket han inte har hunnit med). Så himla löjligt egentligen. Jag är ju en vuxen person som ska ta ansvar för min kropps välmående. Det har gått nu ca en vecka och energinivåerna är på topp och jag orkar mer och längre på träningarna. Så enkelt och sjukt bra att man skäms för svackan innan. Tanken är att detta ska hålla i sig till boutet och förhoppningsvis fungerar det bra, det var ju himla mycket enklare att sköta sig "för lagets skull" än för sig själv. Något som också är jättekonstigt.