Bumping, hits och ett första försök till en tackling.

Det här är spännande. Jag har sett fram emot kontaktdelen av sporten. Det här är min grej har jag tänkt. Det kommer att bli så bra. Det är spännande.

Vi övade hits off skates. Stod två och två bredvid varandra och ”hitade”. Med höfter och hela kroppen ungefär, men absolut inte, under några som helst omständigheter, armbågarna. Big no no. Jag har inbillat mig att jag vågar det här. Men helt ärligt, det gör ont. På riktigt. (Okej, inte så farligt men mer än jag förväntade mig) Som att höfterna och axlarna behöver extra vaddering och nacken några extra muskelfästen som håller huvudet på plats. Mitt problem med tacklingarna är antagligen ett litet Napoleonkomplex. För inte förrän i slutet av övningen insåg jag att - herre min get, Freaky Friday klår mig med råge. Hon är hård den kvinnan.

Efter det var det dags för lite bumping. Bumping – att putta lite lätt på varandra med höfterna/rumpan. Det verkade ju inte så svårt, så ut på banan och vid signal, bumpa en person i närheten. Problemet nu var att det var svårt att nå resterande freshisar med höften. Så när, men så långt borta. Efter att ha hakat i varandra med hjulen så lyckades jag iaf några gånger. LYCKAN.

Värre blev det när vi någon träning senare skulle försöka tacklas och få ut varandra från banan. Händerna och armbågarna var överallt, mina iaf, och hjulen hakade i varandra och i något läge så låg jag i en liten lycklig hög mitt på banan. Oavsett hur svårt det är och hur sur jag än är över att jag inte lyckas bättre så är jag så galet glad att jag har hittat det här. Det är så himla rätt för mig.

Men:

Önskar mig massa stabilitet och grymma tacklingskunskaper tills nästa träning som börjar om några timmar. Dags att snöra på sig skatesen.