Eftersom jag satt nio timmar igår och tatuerade mig höll jag i träningen idag. Vilket, alltså, kan vara det värsta jag varit med om. Nio freaking timmar. Faktiskt tatueringstid då, i studion var jag nog runt kanske 11 timmar? Inkl matpauser och rent allmäna pauser och roddande med utrustning. Sleeven är såklart värt, men ändå. Längtar efter att den ska bli klar. Ibland tänker jag att jag är knäpp som gör en derbytatuering och sedan tänker jag att oavsett hur länge jag och kroppen kommer orka spela kommer derbyn alltid vara ett minne för livet.
Torsdagsträningen annars var mycket fokus på minimum skills eftersom flera av våra rookies gör testet nu till helgen (håller tummarna för alla tjejer!). Fysen fokuserade på styrka i parövningar och mycket core.
Sedan hade domarna lite genomgångar med pack definitions och lite "call"-träning för de under gemensamma träningen när vi gjorde big pack. Slutligen så avslutade avancerade gruppen idag med scrimscenarios med en full domartrupp på plats, så himla fint även om det blev många armhävningar idag (varje gång man får en major är det tio armhävningar). Fan vad fit(ta) vi kommer bli! Innan har vi ju inte haft jättemånga domare i föreningen under just träningar och nu när det är så många på plats känns det så himla lyxigt och fint! Zebras ftw!
En av mina derbyidoler är Estro Jen. Hon är sjukt duktig på att rulla överlag och rullar en hel del i ramper. Personligen är jag tudelad inför ramper: apskraj but intrigued. Vill alltså testa men är övertygad om att jag kommer slå ihjäl mig. Finns det "bebisramper" någonstans kanske som man kan börja med? Hursom. (Blir dock ännu räddare när jag ser att hon åker utan skydd men alla gör sina egna val.) Någon som har testat att åka i ramper? Hur fungerar det med rullor vs. bräda?
Idag var det dags för årets första scrimmage. Vilket är var första scrimmage överhuvudtaget för några av våra nya minimumskillare och våra nya domare. Vi körde en lång uppvärmning med skate och lite fys och scrimmade sedan ungefär en timma. Det var hårt och svettigt men roligt. Jag hade tejpat fotleden ordentligt (hittade en guide online) och kunde köra hela scrimmet utan smärta. Lite ömmande såklart men inte mer. Jag jammade dock inte för jag ville inte utmana ödet men i gengäld körde jag varje jam eftersom vi inte hade många avbytare och alla som jammade prioriterades för vila. Det var väldigt kul och spännande att köra med så många nya ansikten. Vissa jams var det kaos och andra jams fungerade allt som en inoljad maskin. Känslan av att ha så mycket att bygga på, så mycket potential och alla framtida möjligheter känns otroligt bra.
Jag har börjat drömma lite om nya skejts. Skejts med bra hälgrepp och en mycket tajtare passform än vad R3:orna kan ge mig. Tror att jag har börjat landa i vilka boots jag vill köpa, men hur tusan ska en tänka kring plates? Det är så jävla förvirrande alltså.
Ja. Precis. Det händer så sjukt
mycket i mitt derby-liv och jag har inte kommit mig för att blogga
på länge. Men nu är det dags. Här kommer en liten tillbakablick
av Vittus senaste derbymånader.
Först: jag har blivit Voi Vittu eller
oftast bara ”vittu”. Från att lite nervöst ha börjat använda
mig av mitt derbynamn känner jag mig nu som vittu och det känns
nästan märkligt om någon i laget kallar mig för Johanna.
I början av december hade vi boot camp
här i Götet som var svinkul och utvecklande och allt.
(Jag åker längst fram i grön hjälm och borde böja ännu mer på benen aka tänka på min derby stance. Fotot är taget av Fake it).
Vi hade
regelskola med Domarjävel och Dude, gear-genomgång med bästa Obi och sen träning med
Fisken, Fräulein, Honey och Nosh. Det var kul att få åka med
spelare från andra ligor och det var extra kul att få hänga med mina
GBGRD-kompisar en hel helg. I december bestämde jag mig också för
att anmäla mig till MS-testet som skulle vara den 16e, även fast
jag inte var säker på att jag skulle få möjligheten att göra
testet just den omgången.
Men det fick jag! Och jag blev så sjukt glad när jag fick
veta att jag skulle få göra testet. Vi hade ett begränsat antal
platser för att inte vara för många på banan under testet, och jag trodde nog
att jag skulle få vänta tills nästa test. Men jag fick göra det!
Ungefär samtidigt som jag fick veta det så började mina knän att
göra ont, väldigt ont, efter träning. Det liksom värkte och hade
sig. Inte bra. Jag panik-mailade till Obi och frågade om jag var dum
mot min kropp ifall jag körde på och gjorde testet, och fick
lugnande svar och hjälp med att tejpa knät. Sista träningen innan
testet så vågade jag inte riktigt stödja på vänster knä, och
det var så himla stressande. Jag åkte hem från träningen och var
tjurig och nervös.
Sen kom söndagen med MS-test. Jag
körde en lång uppvärmning off skates för att få igång kroppen
och särskilt mina knän. Obi tejpade och jag rullade lite för att
värma upp. Jag var så himla nervös innan testet och var lite som i
en bubbla, orkade inte riktigt prata med de andra. (Mycket bra
tävlingsnerver har jag!). Sen när vi körde igång och Fisken gjorde en
genomgång av hur det skulle gå till så släppte väldigt mycket av
nervositeten. Jag blev glad och bestämde mig för att se hela testet
som en lyxig träning eftersom vi bara var 10 personer på tracken.
Testet gick väldigt fort, det var utmanande och tufft både utifrån
teknik, nerver och uthållighet.
Jag var mest nervös för quick cuts
och för positional blocking. Quick cutsen gick otippat bra, jag fick
liksom in en rytm genom att i huvudet sjunga på Darins låt ”Nobody
knows”. (OBS! Jag rekommenderar alla att lyssna på den inför
MS-testet, den är värsta peppande och bra att nynna på under
testet).
Positional blocking var nog det allra
sista vi gjorde och jag var så himla trött då, trots att jag likt
en ekorre hade ätit torkad frukt i alla pauser. Jag och Starface
körde tillsammans och det kändes verkligen som att det gick risigt
när jag blockade. Men på något sätt så gjorde det ändå inte
det, utan det gick bra. Jag fick till och med beröm efteråt (när
vi fick resultatet på kvällen) för min teknik när jag körde
positional.
Så. Nu undrar förstås alla hur det
gick. Eller ja, om ni har orkat läsa ändå hit så borde ni vilja
veta det. Det gick bra. Jag KLARADE testet och blev så satans glad!
Det var en helt grym känsla och jag flöt omkring på den i flera
dagar trots värkande knän och pirr i magen om vad det skulle
innebära att börja träna med de om klarat MS. Det blir helt enkelt
nästa inlägg.
Torsdagsträningen igår började som vanligt med fys för avancerade gruppen, trappspring och sedan offskate intervallpass from hell (lite mindre hell än förra veckan dock) och sedan gemensam timma med fokus på pack, skills och kondition (mer intervaller) och slutligen en timma för avancerade gruppen på egen hand med fokus på block- och jamövningar. Puh, svetten lackade igår. Lagom fram tills kanske halva avancerade träningen när jag jamade i en övning och jag vet inte riktigt vad som hände men plötsligt låg jag på golvet och halvvägs ner hade jag vridit foten inåt i fallet. Thank god för att jag ramlade snett, dvs. inte med all kroppsvikt rakt fram på ankeln, fan vet vad som hade hänt då. Hursom, lyckligtvis är en av våra rookies, Autobahn, sjuksköterska som lindade ankeln hårt och fort som fan och isade ovanpå. Sedan spenderade jag så lång tid jag kunde med ankeln i högläge (rastlös anyone?). Tack vare fina Autobahn är ankeln idag minimalt svullen, jag kan gå på den och foten gör bara ont när jag vrider den utåt. Det bådar gott. Det här med skador har jag varken tid eller lust med (fast vem har det egentligen?). Blir väl att plocka fram balansplattan lite mer frekvent framöver. Jag vet inte om det är för att det är början på året (nystart) men träningsmotivationen är skyhög!
